Ärlighet

Jag älskar när människor är rakt fram och säger vad dom tycker.

Även om det är negativt.

Klart det finns sätt att säga saker på men jag måste säga att jag hellre tar rå ärlighet än inget alls.

På samma sätt så tycker jag om att vara ärlig. Det är svårt att hålla saker inne men tyvärr är det väl så att man är illa tvungen ibland.

 I alla fall tills man hittat modet och letat upp ett fint sätt att säga det på.

Men det kan vara så att man har mycket att förlora.

Och så är ju faktiskt den hårda sanningen att alla kanske inte gillar att bli ärligt behandlade. Människor gillar att trycka in sig i sin egen påhittade värld och trycker bort sanningen så långt det går.

Oftast är det dessa människor som gärna pratar bakom andras ryggar. Som inte vågar säga sanningen eller erkänna vad de tycker.

Kanske man ser på detta på fel sätt?

Dom lever bara i en annan värld.

I mitt tycke, en sämre värld.

Så om du lever i denna instängda världen. Öppna dörrarna, våga kliv ut.
Lev.

Det är så fantastiskt skönt att slippa vara avundsjuk.

Tänk vilken lycka man får uppleva om man kan känna glädje för andra.

Den är inte bara dubbel, den är oändlig.

En dag, en månad, ett helt liv

Helt plötsligt, från toma intet, så kände jag för att skriva ett blogginlägg.

Läser det senaste jag skrivit och herregud, det har ju nästan gått ett år?
Vart tar tiden vägen?

För ett år sedan satt jag och hade panik över att fylla 24 år.
Ett år har gått förbi så fort och jag har ingen ångest, över att fylla 25.

Men jag är inte så chockad över att jag var lite rädd. Det är ju den här magiska mellanåldern nuförtiden.
När man kan göra eller vara vad eller vem man vill.

Man är ju den man är men, ni förstår vad jag menar.

Det finns inga förväntningar kvar.

Man kan festa loss och härja på bäst man vill.
Man kan skaffa sig en karriar och satsa hårt där.
Man kan plugga.
Man kan skaffa familj, bygga hus, och allt det där.

Man kan leva i nuet och se hur det blir och njuta av allting som är som det är just nu fullt ut.

För ett år sedan var detta lite jobbigt för mig, jag ville verkligen veta var jag skulle vara.
Vad det liksom var dags för.
Borde jag festa och härla? Borde jag börja fundera på att skaffa familj? Borde jag borde jag.
Det blev för mycket och bröt ner mig.

Jag fastnade i någonslags ond cirkel av "alla andra gör ju".
Men problemet var att alla andra inte gjorde någonting likadant.
Det fanns inget "alla andra".

Det finns inte.

GUD SÅ SKÖNT.

Vad vill jag säga med detta?
Jag behöver börja flumma ner mina tankar till skrift igen, tror jag.

Och jag blir 25 i år. Det är, ursäkta mig, jävligt skönt.
Ingen press. Inget måste. Inget borde.
Bara jag.