Att tycka

Ibland kan jag verkligen vara s.k. "closeminded", har jag märkt.
Jag är precis som ett barn. "Nej, usch! Jag äter inte annanas" Sa jag när jag var barn.
Tror ni att jag någonsin smakat på annanas innan domen kom? Nej.

Jag har en envis åsikt som jag står fast vid lite för hårt..
Till vilken nytta?
Jag tror snarare det döljer sig någon form av rädsla bakom det.

De senaste veckorna har jag funderat mycket över förkoreograferade pass, så som Les Mills. Eftersom chefen vill ha mera sånt på gymmet, det gynnar honom då det är kvalitetssäkrat och då ingen kan stjäla passen.
Om det hade jag en sån där stängd åsikt. Nej, jag gillar dom inte.
Eller visst, det kan vara roligt att gå på ibland, men nackdelarna överväger det positiva. Så sa jag då.
Vad är det för jävla dom då? Skulle jag vara någonslags guru?
Nej.
Jag var bara rädd.
För att alla pass skulle bli såna pass (det tror jag inte kommer hända), och för att om jag skulle gå en sådan utbildning, och jag inte skulle bli godkänd - så skulle jag aldrig mera få dra pass igen - och då skulle jag gå under, för det är ett utav det bästa jag vet.
Jag ÄLSKAR att dra pass.

Men hur troligt är det när jag väl sätter mig ner och tänker efter?
För det första så är jag fortfarande lite perfektionist, även om jag lärt mig släppa på det. Det mesta jag gör blir lite "för bra" istället. (Även om jag själv inte ser det på det viset..) Och när det blir "för bra", så är stressen stor på mig. Planerat in i minsta detalj, och väldigt mycket tid/energi (FÖR mycket tid/energi) har gått åt att göra det så perfekt som möjligt - slutresultat = jag är helt slut och mår dåligt, även fast jag fått toppbetyg så kan jag inte glädjas åt dem.

Ser ni vilken destruktivitet?
Men som jag sa, det har blivit bättre. Det är inget att oroa sig för,
jag vet om det nu, och kan göra någonting åt det. Annat var det då jag inte visste om mitt beteende.

Summa sumarum: jag vet egentligen inte vad jag har för åsikt om Les Mills, men om att dra passen borde jag inte kunna ha en åsikt alls, eftersom jag ännu inte gjort det.
Dock vet jag att jag tycker det är skittrist att gå på samma pass i 3 månader.
Sen fick jag veta att man faktiskt kan ta en äldre release eller byta ut låtar.. Det gör det mycket bättre. Och en stor nackdel är att instruktören, även om denne nu är duktig och kvalitetssäkrad, försvinner väldigt mycket. Lite personlighet hinner visas, men kreativiteten försvinner nästan helt. Kreativiteten är för mig (OBS FÖR MIG) viktigast i de flesta delar av livet.
MEN jag säger inte mera att det är dåligt, eller att jag tycker det är dåligt. Det kan jag inte göra. Och jag ska försöka att inte vara rädd.

Så egentligen är det precis som med ALLT annat, både för- och nackdelar.
Och jag skulle absolut kunna tänka mig att testa vara LesMills instruktör.
Jag tror det är någonting helt annat när man väl är det, och ser det som en utmaning.
På samma gång går det mindre tid åt att fundera över vad man ska göra, hur, att välja rörelser och om de är uppskattade eller inte... Osv..
Ni har nog förstått nu, tror jag.

Så, till någonting helt annat.
I måndags fick jag hjärtrusning för första gången sedan ablationen, och har sedan dess gått omkring livrädd för att få en till.
Jag hoppas verkligen bara att det var en tillfällighet, och ett sätt för min kropp att säga att någonting är ur balans.
Jag skulle gissa på för mycket träning/för lite mat, stress och funderingar, järnbrist.

Men min mamma sa någonting mycket smart: "Vad gör det om du får rusning igen? Låt det komma bara... Det finns ändå inget du kan göra om dom väl kommer"
Hon är inte så dum alla gånger, morsan.

Ska FÖRSÖKA följa hennes kloka råd.
Men det är inte lätt när man associerar med alla gånger förr, och all den ångest rusningarna innebar förut. Men bara för att det inte är lätt gör det inte omöjligt.

Nu ska jag duscha och äta, fylla på med energi.
Skönt att skriva av sig igen, det känns som att jag haft en inre konflikt med mig själv som jag nu löst genom att skriva ut den.

Tack och hej för denna dag