freaks

det är väl det dom kallas.

jag vill bara berätta att allt jag skriver här,
det kommer rakt från hjärtat varje gång jag skriver.
Men för att jag skriver det behöver det inte betyda att det två timmar senare fortfarande är precis likadant.
Nej, jag lever fortfarande i samma gamla jävla berg- och dalbana.
Bortsett från idag,
idag lärde jag mig att jag inte har kontakt med mina känslor.

har pratat med både psykolog och läkare idag och jag kan säga att det inte var en sekund för sent för varken eller.

tankarna som gick genom mitt huvud imorse var inte de tankar jag vill tänka, än mindre känna, och fortsätta tänka på.

jag skäms nästan när jag skriver det här, men jag tänkte faktiskt på alla andra,
och min främsta tanke var; det skulle vara enklare för alla andra.
Det är inte någonting man kan säga för det har ingen betydelse,
inte nu, och inte någonsin.
Och hur som helst, jag kommer aldrig få veta om det stämmer.

jag orkar inte med verkligheten, jag kan inte leva med den, det går inte.
Men när min läkare frågade mig idag hur jag ville att mitt liv skulle se ut, och jag fick säga vad som helst, hade jag ingen aning.
Jag har ingen aning. Om någonting.
Enbart vaga synpunkter som kanske bättre självkänsla, självförtroende.
Det stämmer, men varför skulle det vara bra sen?
fan vilken cirkel av tankar och kaos uppstår.

det slutade med att hon skulle skriva in en remiss till uppsala sjukhus, varifrån jag sedan kommer få kallelse till neuropsykologiska.. avdelningen.. eller vad fan det nu heter.

vad som kommer av det, det får jag se.
men jag hoppas på svar, för fan,
jag orkar inte mera.

nu är jag glad för att jag fick kållåda av min mamma ikväll,
och för att jag fick träffa dem.
och för att min sambo, min underbara sambo, kanske är okej i alla fall.
konstigt nog så tror jag faktiskt det..


I guess that's what they call hope