Och så börjar jag tänkte och fundera, på saker som inte är så himla bra att lägga för mycket tankekraft på.Jag behöver vila den här dagen, det behöver jag.Men direkt blir jag rastlös i kroppen.Och jag gillar inte att vila ensam.Visst får jag timmarna att gå, men timmarna känns menlösa, och varje minut som går försöker jag hitta någonting som ska få dem att räknas,men jag söker bort tiden.
Vad jag brukar göra och brukar trivas med, är mina serier, kanske någon film,
och mina böcker.Men idag känner jag mig verkligen hopplös.
Det är lördag, och jag sitter ensam inne och skriver ett menlöst inlägg om hur menlös den här dagen är?
Ja, resten kan ni räkna ut själva.
Jag vill inte vara ensam.
Jag tycker inte alls om att vara ensam.
Jag tycker inte alls om att vara ensam.
Så jag får tvinga mig in i andra världar ikväll.
Eller jag tycker om att vara ensam ibland, men inte en hel jävla dag.
Och jag tycker inte om när tiden rinner iväg.
Jävla I-landsproblem man har faktiskt.
Borde väl för fan njuta av att vara lite i fred och kunna ta hand om sig själv,
men nej. Inte.
Jag tror anledningen till att jag älskar hård träning är,att jag blir så trött så jag orkar inte fundera.
Jag tror anledningen till att jag älskar hård träning är,att jag blir så trött så jag orkar inte fundera.
Jag kan bara vara.
Jag får väl lov att ha en menlös dag då,
det kommer väl förhoppningsvis en ny chans i morgon.
Och så saknar jag min knäppa pojkvän nåt fruktansvärt,
han som kan underhålla mig fast jag är så irriterande jag bara kan bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar