jag tycker om att bli påmind om att jag behöver lugna ner mig och så vidare, därför är det också bra att så många som möjligt i min omgivning vet om att jag har ADHD.
Men det är lätt att glömma, främst för andra men jag glömmer det själv också.
Och ibland skäms jag för det.
Ibland önskar jag inget annat än att allting skulle fungera som det borde där uppe.
Men så är det inte, och jag måste leva med det.
Det som är värst, det är rädslan för att förlora personer och andra betydelsefulla moment i livet, för att jag har ADHD.
Därför kanske jag inte går runt och pratar om det konstant, därför är jag försiktig med det ibland.
Och jag använder det ALDRIG som en ursäkt. Faktiskt lite för sällan. För ofta vet jag att jag har svårt med vissa saker, och jag vet hur mycket jag än försöker så tar det längre tid och mycket mera kraft, men jag säger det inte.
Huruvida det är bra eller dåligt så kan jag inte säga, men det känns förjävligt. I dessa situationer skulle jag bara vilja börja gråta.
Jag har inte riktigt skrivit någonting om hur det är för mig att leva med ADHD,
varför vet jag inte heller. Antagligen för att jag inte riktigt kännt mig bekväm med det.
Men jag kan säga några exempel;
Jag lever med mycket stress, jag får konstant arbeta för att inte bli uppstressad eller uppjagad, då bara en sådan sak som att en ledig dag och jag har ett ärende att utföra känns som stress och jag kan inte förstå hur jag ska klara av att hinna göra det. Och då kan den här saken ta kanske 1 timme, av mina 24 lediga timmar. Det kan förklara ganska bra. Och så är det i princip alla dagar med någonting.
Jag kan inte koncentrera mig om det är mycket människor som gör många olika saker runt mig, jag hatar att vara i stora folkmassor för jag får panik, jag känner mig obekväm och jag tappar fattningen om vad jag håller på med.
I skolan, när vi hade mattelektioner, så har jag aldrig kunnat lösa problem i skrift. Jag har alltid behövt försöka skriva om dem till en ekvation istället. Annars har det aldrig gått att lösa dem. Samma sak gäller med annat liknande.
När jag blir ledsen eller arg, så tappar jag nästan allt fotfäste. En liten olycka kan bli livsförödande.. Allting faller samman. Detta har blivit bättre, när jag faktiskt får fatt i positiva tankar. Och vad gäller ilskan, så har jag lärt mig hantera den också. Men ilskan jag faktiskt känner. Det går inte att beskriva med ord.
Jag kan inte hantera enkla vardagssaker, jag behöver alltid göra en lista, eller säga åt mig själv i huvudet, till exempel när jag ska städa "Nu börjar du med att dammsuga längst bort i rummet" "Nu måste du sluta dammsuga, det är rent" "Nu när du är klar med dammsugningen, så...." osv osv, det funkar inte per automatik. Om jag ska göra någonting utan några som helst direktioner så blir det bara kaos, stress, och tar 5 gånger så lång tid, och så är jag HELT slut efteråt.
En av anledningarna till att jag älskar träningen så himla mycket, det är för att den tar bort lite överskottsenergi, så jag inte har samma hyperaktivitet. Jag blir inte manisk och måste göra någonting på kvällen (t.ex. "ååh var är min gamla cdskiva med dom och dom låtarna på" - och så letar jag tills någon säger åt mig att jag måste sluta, för annars blir jag helt slut... Och förmodligen väldigt känsolsam). Jag kan ligga stilla och njuta av min avslappningstid.
Samma gäller dom dagarna jag vilar från träningen, då är min kropp så "utnött", så det känns bra att vara lite lugn. (Jag brukar säga att om jag ska resa med folk, så måste jag antingen tränat flera dagar innan, eller samma dag, för annars kommer dom bli så irriterade på mig..)
Ja, för att nämna några saker av ungefär en miljon till.
Jag har förstås lärt mig leva med det här ganska bra nu, speciellt när jag fick reda på att jag faktiskt har ADHD och vad jag måste göra för att få bättre livskvalité. Jag kämpar med detta hela tiden.
Och det hjälper. Jag känner att jag har ett bra liv, jag kan hantera svårigheter, och jag vet oftast vad som händer lite innan det inträffar.
Men ibland förstås, så hinner jag eller någon annan inte med, och då kan det hända någonting..
Det blir ofta till en ond cirkel.
Dessutom är det ju så, att det inte märks så mycket utåt vad som försigår inuti mig, så många glömmer bort att jag har ADHD, och det leder ofta till bekymmer. Jag är dock glad att jag har så underbara människor runt mig som förstår, hjälper, och som framför allt, inte lämnar mig.
Jag tycker själv att jag kommit långt i livet, jag har fått mycket erfarenheter och jag har vuxit i mig själv.
Men det är klart att det finns bakslag, det är klart att jag inte hanterar allting som jag borde alla gånger, och det är klart att jag aldrig kommer att kunna göra det heller.
Men idag så accepterar jag det. (För det mesta i alla fall, jag har också dåliga dagar, precis som alla andra).
Sedan så måste jag ju säga att man kan vända allting positivt, t.ex.
Min träningsenergi, det är inte alla som får den turen att ha så mycket av den.
Jag är väldigt kreativ och när jag brinner för någonting så gör jag det oftast bättre än bra, t.ex. så vet jag att jag är bra på mitt jobb, för att jag älskar det.
Jag har fått mycket livserfarenhet på kort tid, och varit med om väldigt mycket som jag lärt mig otroliga mängder utav, jag är också väldigt förstående till andra människor.
Jag bryr mig väldigt mycket om andra, och har mycket empati och sympati.
Om jag får bra direktiv och förklarningar, så är det mycket jag kan göra (också med viljan förstås).
Jag känner av människor väldigt fort, och har en bra magkänsla för saker och ting.
Med mera.
Jag känner att jag borde börja skriva lite mera om detta, för vad jag har märkt så är det ganska många människor som ofta har problem med liknande saker, även fast man kanske inte har ADHD,
så det kanske kan hjälpa någon. Och så är det bra att så många som möjligt får reda på så mycket som möjligt.
Det ÄR ju faktiskt ingen skam i att ha ADHD, det är ingen sjukdom,
man borde inte ens se det som ett hinder.
För mig är det en del av min personlighet idag,
och i liksom allas personligheter,
så finns det både fördelar och nackdelar.
Huvudsaken är vad man ser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar