Det som är viktigt, på riktigt

Angående gårdagens blogginlägg så är det ju klart att man får reaktioner.
Jag skrev att jag inte vill att någon ska tycka synd om mig för att jag hatar när jag tycker synd om mig själv,
för det är egentligen inte synd om mig, inte alls. Tvärtom.


När man känner så som jag kan känna, när man har en historia av diverse psykiska "eländen",
så lär man sig att man kommer säkert alltid kommer falla sönder imellanåt,
men det är okej. En psykisk "sjukdom" eller ett funktionshinder, är ju ingenting som försvinner. Det finns där, alltid. 
Om jag pratar om min histora av ätstörningar, till exempel, så skriver jag alltid "frisk". För helt frisk, det blir man aldrig, och det är ingenting att dölja heller.


För jag har haft den lyckan att få lära mig vad som egentligen gör mig lycklig.


Det är inte det jag presterar som gör mig lycklig,
det är inte mitt utseende, eller en vetskap om att jag gör någonting bra, inte ens att veta att jag "duger", eller är "duktig" på någonting.


Det är att göra det som får mig att må bra, att vara nära dem jag älskar, att njuta av alla skratt jag får på mitt jobb med mina härliga arbetskamrater, det är en sinnesstämning och en positiv tankegång.
- Det är den riktiga lyckan.
Och mest av allt, att ha en bra vardag. Att inte vara överlycklig, att inte vara deprimerad hela tiden,
utan att faktiskt ha ett normalt humör, med upp och nergångar. Det är riktig lycka. 


Och sådant som kan vara självklart; vår fantastiska natur på den här ön, alla underbara (och mindre underbara) människor som finns, taket över mitt huvud, maten på bordet...


På samma halvtimme som jag kanske bryter ihop, så kan jag se mig själv i spegeln och tänka "Men, vad fan, Emelie, vad är det här?" Och inse själv, att jag egentligen har allt jag behöver för att leva ett lyckligt liv.
Jag lever ett lyckligt liv. Det gör jag, ärligt. Jag trivs med det jag gör. Jag trivs med min vardag.


Och om jag väljer att göra någonting annorlunda så analyserar jag det och frågar mig själv varför jag ska göra det, så att jag säkert gör det för min egen skull, och att det kommer vara bra för mig.


Jag har också lärt känna mig själv som få människor får göra.
Jag vet när min kropp säger emot, jag vet vad jag mår bra av att göra, jag vet vad jag mår mindre bra av att göra, och jag vet också vad som får mig att bryta ihop. 


Så jag har det bra,
men som för de flesta andra så har jag drömmar om prestationer också..


Och någonting som kan gå mig på nerverna, det är personer som haft ett jobbigt förflutet, eller egentligen vilka människor som helst, som lurar sig själva och resten av världen att allting är så himla bra, att dom har så bra matvanor, att dom är så hälsosamma, att dom mår så bra. 
ALLA människor har det jobbigt ibland. På ett sätt eller ett annat.
Jag vill inte vara en av dem som jobbar livet ur mig för att dölja det.
Jag vill vara öppen och få folk att förstå att det är okej att må dåligt.
Försöka påminna om det som faktiskt är viktigt.
På riktigt.