permis

är hemma på permis idag, när det är midsommar och allting.
Inte för att jag tror att jag kommer vara där så länge (på sjukhuset)
men jag ska inte säga för jag har ingen aning,
och jag är nervös för hur jag ska klara mig när jag kommer därifrån.
Men sen igen, kommer man någonsin vara redo?

det var även en liten fågel som viskade i mitt öra,
att människor trott jag fått sammanbrott på grund av min,
alldeles underbart fantastiska sambo, Sampe,
och jag kan berätta dessa naiva stackare att det är så fel,
så fel. Och bara elakt att anta en sådan sak,
både mot mig och mot honom.

Nej om jag ska berätta sanningen,
så finns det ingen person genom mitt liv,
som varit så otroligt förstående och stöttande,
älskande.
Han finns där precis dygnet runt för mig,
han gör allt för mig, han skulle ge upp hela sitt liv för mig,
men det kommer jag aldrig låta honom göra.
Han ger så mycket kärlek till mig att jag
inte kan förstå att det är tillräckligt för att hålla mig vid liv,
nej det är han som hållit mig samman,
hållit mig uppe.
Jag kan inte berätta var jag vore utan honom,
kan jag bara säga.

jag vill berätta åt er alla att sluta ta saker för givet,
sluta anlita er på det ni får höra,
det ger er ingenting att döma,
om någonting så enbart sorg.

Nej jag vill att ni ska vara glad för min skull,
glad för våran skull.
För vi har någonting som inte många andra någonsin
kommer att få uppleva.

jag är glad för din skull.