temperature above way too hot

det är så varmt att jag klarar inte av det mera,

skulle man få vara ute eller ha någonting som svalkar i lägenheten,

eller ens kunna ha fönstrena öppna, då kanske man kunde orka leva lite.

plus att det varit en otroligt hård vecka,

mycket alkohol, allt för lite vatten,

legat i sängen insjuknad i någon konstig form av influensa som

långt ifrån gett sig..

en massa saker som måste och borde göras men som inte blir av,

som aldrig blir av.

ikväll grät jag igen för första gången på några månader,

jag hade nästan trott att dessa piller kunde ta bort den värsta hopplöshetskänslan,

jag har inte känt den sedan jag började käka tabletterna, bara svagt.

Ikväll var den så påträngande igen att det nästan kändes som jag behövde åka in på sjukhus igen.

jag orkar inte.

och fastän jag verkligen blivit bättre så blir jag aldrig tillräckligt bra, det tar allt för länge,

och jag vet inte hur jag ska klara av det..

Vissa saker, roliga saker tillexempel har varit lättare att komma till skott med på senaste tiden,

men det som fortfarande inte är roligt, går liksom inte än..

Jag undrar när det ska börja flyta på..

Och alltid någonting som är jävligt, är när andra i ens omgivning mår dåligt..

Och främst om det är någonting som man själv kan påverka.

och allting negativt som händer runt mig,

lägger jag ju mig själv som första orsak till varför det är dåligt,

eller vad jag kunde göra för att det inte ska vara dåligt,

men som jag inte gör av rädsla för att misslyckas ännu mera.

miss misslyckad

kommande vecka ska jag vara på kyrkogårdsö på ett fiolläger,

det kan vara bra för mig att göra någonting annat och konstant ha en massa människor runt mig.

men på samma gång vill jag inte av oro för hur det ska funka,

med sömn, mat, ork, vilja,

min depression,

'plus att jag nu även är ordentligt förkyld, hostar hela nätterna igenom och drabbas av

hostattacker lite nu som då,

svullna lymfkörtlar och min röst ids jag inte ens börja prata om.

Ännu det att mitt självförtroende verkligen varit i botten de senaste dagarna,

jag kan inte förklara med ord hur mycket avsky´jag lider av, för mig själv,

min personlighet och framförallt min kropp..

Jag kan inte förstå vad sampe ser i mig,
men att han ser mig betyder mera för mig än någonting annat just nu.
Den människan behöver jag verkligen,
och han finns där för mig.

Jag älskar honom mer än livet de dagar jag verkligen önskar jag kunde leva för evigt..

I tisdags fyllde jag 20 och fick den bästa presenten som jag kunnat få, någonsin.

älska älska älska.

och det är inte bara nu,

det är tidlöst.

Och till en av dem som ligger mitt hjärta närmast;

jag vet att du lider och jag hoppas innerligt att det blir bättre snart,

det finns inget värre än sorg.

Jag hoppas du vet att jag finns där för dig trots världen är svart och ofattbar..

either hell is where you're walking,

or you see the world as it is.

Black and white,

or just indescribable.

and as a place

of possibilities.