I know I don't
och jag är lite för säker på det också,
känns det som.
Jag vet att jag inte borde prata med henne,
för varje gång, varje gång,
bryter hon ner mig som om jag vore ett löv,
och hon en larv.
Allt jag bygger upp slår hon i bitar,
min själ och mitt hjärta.
Jag lever på en smal och kort planka,
och hon puttar mig över kanten,
rakt ner i det svarta hålet.
Igen.
Åter.
Men jag är naiv och fortsätter tro,
att allt skall bli bra,
att allt kommer sluta,
att hon ska finnas där för mig.
get real
reality is fucked up.
men det går inte att säga nej,
det går inte att aldrig mera prata med henne,
hon rinner i mina vener,
det går inte att kapa av dem.
Då vet vi alla vad som händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar