cleaning lady

har städat idag,

sjukt skönt att få det gjort.

Skitgöra, skitgöra.

Men bättre (och otroligt mycket lättare)

om man är två.

Vem gillar att städa?

Den personen är mer än välkommen hem till mig.

Jag brukar faktiskt fundera på när den där tiden kommer, då man på något konstigt vis lyckas hålla det någorlunda fint hela tiden. Det verkar som att det finns ett sådant övergångsskede i de flesta personers liv.

Jag undrar bara om det gäller alla, för så verkar inte heller.

Hoppas dock det inträffar i mitt, någon gång, gärna snart. Det är ju faktiskt lättare om man lär sig sätta undan direkt när man är färdig, istället för att vänta till hela rummet ser ut som man försökt driva ett flyktingläger på 56 kvadrat.

i alla fall, nu ska jag försöka hålla det ett tag. Det är dock inte heller det lättaste när man är två.

Annars har jag försökt pina ut mig på en långsam promenad, men den blev mera plågsam.

I hela 60 minuter fick jag kämpa med hela min kropp för att försöka hålla farten dämpad.

Det sved från tårna. När jag är ensam ute på promenad kan jag nästan förstå hur hästar som hållits i sin box några dagar känner sig när de äntligen får komma ut i friheten, och så är det någon jävel som håller i dem för alla krafter de har, och de är tvugna att lunka på vackert.

Jag vill bara gallopera fältet när jag kommer ut i friska luften med mig själv, och mina tankar.

Dessa dagar är denna jävel som håller mig fast den här arma förkylningen. Jag får kämpa mot mig själv med all ammunition för att hållas på en icke pulserande nivå.. Bokstavligt talat.

Men nu ska jag bli frisk innan jag får släppa mig själv ut i det fria igen. Annars blir det bara en cirkel av den elakartade sorten åter.

Idag har jag i vilket fall som helst känt mig lite mera levande än igår, efter konversation med mor konstaterade vi att det måste vara den här förkylningen som orsakar mer eller mindre kaotiska känslor än "vanligt".

Vi har båda två känt en kraftig känsla av att bara velat leta upp en spade och gräva en grop passlig vår egen storlek, hoppa ner och bara sluta lida.

Det låter ju hemskt frestande, eller hur? Ibland i alla fall. Men som med det mesta faktiskt, så är även det bara tankar. I detta fall under kommando av ett huvudfullt baciller.

Det var härligt att träffa mamsen och papsen dock, och brorsan, hans sambo och barnen.

Det sparkade nog de där bacillerna rakt i arslet så de svimmade av en stund i alla fall.

Nu sitter jag och väntar på att få gå efter dagens sista tvätt från bykmaskinen,

urk för trappor.

Ska se på några avsnitt American Dad och gosa med två stendöda katter (de sover så sött).

Idag längtar jag efter att få börja träna igen (bli frisk),

och efter att förtjäna pengar.

Dagens låt:

Paramore - That's what you get