mitt i allt

kryper den där saknaden upp igen.
Men jag bodde ju trots allt där 3 år så det är väl inte så konstigt?
ändå har jag inte varit där på ett år.
det är nästan sjukt.

Jag tror att jag är lite rädd för att fara dit på samma gång,
jag har ingen aning om varför.
Men det är en så stor del av mitt liv som jag på något vis lämnat bakom mig.
Den enda jag har regelbunden kontakt med därifrån är Victor, och det är ju bra förstås, men på samma gång är det synd. Alla mina klasskompisar från gymnasiet då,
vart har dom tagit vägen?

Jag måste fara dit, så är det bara.

Färga håret vill jag göra igen också,
jag är trött på det här jävla dubbelfärgade håret.
Men jag har inte råd, och det skulle bli för jobbigt.
För jag vill ju ha blont hår nu..
hm.

Min mamma härjade inte med mig igår, hon sa bara att jag är värd bättre jobb än så, men att hon tror jag tror att jag inte är värd bättre.
Det kan ju stämma i och för sig. Men finns det något jobb som är bättre?
Var på riktigt dåligt humör en sväng igår, och när jag var på spinning gjorde det ont i hela kroppen. Jag kanske borde stannat hemma.
Idag har jag fortfarande ont överallt, och i huvudet till på det.
Kunde knappt gå i morse när jag steg upp, fortfarande ser jag ut som att mina ben och rygg åldrats 78 år.

Skrev ett träningsprogram igår också, och kom på att jag faktiskt nog skulle kunna bli personlig tränare också. Men inte på någon utbildning i Helsingfors, nej.
Högre standard än så vill jag ha. Och så kanske det vore rätt att plugga till dietist på samma gång, då har jag någonting jag garanterat är inresserad av, och lätt lär mig. Också med tanke på att jag redan kan mycket.
Japp, det är planen om jag inte har råd att fara till USA.
Annars ska jag plugga musik ett år där, om jag stannar blir det ju flera år. Om jag inte har råd ska jag nog ändå plugga musik. Jag har inte brottom.
Och så pass viktig är musiken för mig, att jag bra kan ge upp några år extra av mitt liv för att göra det jag verkligen har passion för.
Dvs, både musik och träning.
Ah.

Jag undrar ibland varför man envisas med att fortsätta leta när svaret egentligen finns där rakt framför dig?
Vi är dom vi föds till att vara, och oavsett så slutar vi som dom ändå.
Vi kan förvirra oss själva mycket, och längre perioder, det är klart.
Fast ändå finns den där lilla, lilla rösten där inom oss, som säger, och även skriker "rätt" och "fel".
Lyssna på den, den kan vara nästan omöjlig att höra, men om vi verkligen stannar för att lyssna så hör vi den till sist.
Det är ljuset på vår mörka väg genom livet.