himmel och helvete

allt på samma gång.
Men jag tror ändå mera på att vi redan är i helvetet,
och jag brukar ju säga att evigheten för människan,
är livet i tidsformat.
Så varför skulle det inte vara så?

Jag måste tro att det väntar någonting bättre bakom hörnet.
Den tanken har aldrig svikit mig, och den har hållit mig vid liv,
när det varit som svårast.

jag kom på, att på min förra blogg refererade jag alltid från min ännu tidigare blogg, vilken jag hade anonymt då jag skämdes så mycket.
Jag undrar var jag var och har tanken på att fortsätta.
På något vis är det viktigt, om jag kanske någon gång kunde få ett avslut på det.
Jag vet nog att tankarna kommer vara med mig länge till,
men så gott det går i alla fall.

ons 6 jun 2007
"Obsessed with perfection

(en bild tagen på mig sommaren 2006, anorektisk och smal som en sticka)
jag skulle dö för att se ut sådär igen.
men vad tyckte jag då, förra sommaren?
Jo, att jag var fet fet fet.

och jag vet att jag inte kan se ut sådär igen, utan att vara sjuk.
fuck this confusion
och jag vet inte hur i helvete jag skall ta mig till

jag bestämde mig för att i första hand sluta banta, och äta som jag vill och känner för,
det var det som var grunden till alltihopa.
det gick någorlunda en vecka.
sen ville jag inte äta någonting överhuvudtaget
och nu när jag gör det drabbas jag av hela världens ångest.

men jag måste ha ångest, och jag måste lära mig att leva med den
tills den kan försvinna

jag ska ha bukt på det här
jag vill leva ett normalt liv
jag vill äta glass i sommar."

Det var inte mycket mera än ett år sedan,
men ändå känns det som så mycket längre sedan,
det hände så snabbt alltihopa, men då kändes det som att det aldrig ville ta slut.
Det som är skönt nu, är att jag kanske får en orsak till allt detta,
eller om inte en orsak så en förklarning.
Depressionen har i efterhand orsakat tusen "varför just jag!?" frågor i mitt huvud,
och att få svar på dem, det skulle vara otroligt skönt.
Trots att jag nu har kommit ur beteendet som hör ätstörningar till (i varje fall för det mesta) så har jag fortfarande tankarna, inte lika ofta (då, dygnet runt, till och med i mardrömmar om nätterna) men ändå allt för ofta.

Jag hatar allt det här,
ätstörningar är ett riktigt helvete,
det är fanimej värre än att brinna,
för om man brinner så försvinner smärtan till sist.
Detta är någonting man måste leva med,
resten av livet.
Men,
och det här men:et är det viktigaste,
det blir bättre,
och det finns så mycket annat som har så större betydelse i livet,
som är så mycket bättre.
Så det är värt det.
Och jag skulle inte byta ut mina erfarenheter mot någonting annat i hela världen,
må det låta konstigt men det är sanningen.
Trots att jag aldrig någonsin, skulle önska det på någon annan.