allting borta från helsingfors nu,
och min tid där känns som så länge sedan,
fast det faktiskt även bara var några månader.
Jag tänkte igår,
"kanske jag ångrar mig!?"
men jag vet att jag inte kan göra det..
För jag hade kunnat stanna,
jag trivdes där ett tag..
Men skolan var verkligen inte värd det,
jag kommer alltid att hata den mer eller mindre..
Visst skulle jag bra kunna bli idrottsinstruktör,
så det är inte det att jag inte trivdes med det själva utbildningen skulle gjort mig till,
men i Arcada hade det blott varit en titel bland alla andra.
Jag kan svära med handen på hjärtat,
att jag inte hade kunnat någonting, en idrottsintruktör egentligen borde.
Så kanske det blir sverige,
hälsopedagog, eller någonting liknande.
Jag är i alla fall ganska säker på att jag tänkter ta en ettårig utbildning
till aerobicinstruktör..
Det vet jag att jag verkligen vill.
Men min framtid är så dimmig att det sista jag tänker göra är lova någonting,
för jag skulle ärligt inte kunna svara på,
om någon frågade mig var jag ser mig,
ja, inte ens om ett år.
Och som jag tidigare sagt, så vill jag inte det heller.
Jag har hela framtiden framför mig och vad kunde vara bättre?
Det är ingenting att oroa sig för, trots att det verkar som ett av de största momenten
som stör människors liv, över hela världen.
Men, det ordnar sig alltid.
Och dessutom
kan man inte säga att någonting är säkert, här i livet,
i vilket fall som helst.
Igår ringde en underbar vän och frågade mig om jag ville hänga på och spela kubb på kvällen,
skulle jag kunnat hade det varit en självklarhet.
Jag blev så glad när hon ringde.. Det betyder så otroligt mycket för mig att få veta att andra människor lägger en tanke på mig, speceillt i det sinnestillstånd jag hamnat lite för mycket i på senaste tiden..
Och just denne människa påminner mig gång på gång att hon faktiskt finns där,
och att jag inte ska ge upp, varken på mig själv eller någon annan.
Allt detta genom bara så få ord..
Hon är verkligen en riktig vän.
Och jag hatar att säga det men, jag är verkligen ingen höjdare tillbaka åt någon,
inte på den senaste tiden heller..
Jag har väl varit allt för instängd i mig själv och i mina tankar.
Jag måste bättra mig.. För i slutändran räcker det inte bara med att man säger att man finns där. För faktiskt, handlingar betyder mera än ord..
Jag vet inte riktigt varför jag kommit in i en sån svacka igen nu..
Ärligt talat börjar jag nästan tro att jag är typ manodepressiv,
ju mer jag läser om det så stämmer det in på mig.
Det är bara så att jag måste börja prata med psykolog,
det är ju inte något big deal heller för det är väl aldrig dåligt att göra det,
fastän man skulle må hur bra som helst så kan man inte må sämre av att snacka.
Och speciellt inte om det finns någonting man vill prata om..
Jag hatar bara att jag ska vara så störd i huvudet,
varför kan jag inte bara vara normal och vara glad och inte skapa alla världens bekymmer
i mitt huvud?
Jag kan ju faktiskt säga,
att det pågår världens krig i mitt huvud mot gott och ont,
varje varje dag.
Och mitt humör efterspeglas.
Dock anser jag mig själv fortfarande som en glad och energisk människa,
men jag tror att man kan vara depressiv och eländig i hjärnan,
hur glad och energisk man än är, så.
- Och jag är ingen pessimist, bara ibland.
Jag kan omvandla vad som helst till vad som helst egentligen..
Till exempel kan jag göra en dålig situation så att den inte är så farlig,
om jag missar bussen, så kan jag le och säga att det kommer en ny..
Men en annan gång, kan det vara så att jag missar bussen och så är allting
i hela världen bara en stor röra och jag kan inte förstå hur allting är så misslyckat och miserabelt..
Jag orkar inte skriva mera nu,
men jag måste få ut en del.
Ska gå och äta min älsklings grillade griskött nu..
får väl rapportera tillbaka sen om det är så bra som han brukar skryta om ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar