varför kan man inte bara vara i bra skick hela tiden?

har så mycket tider att passa nu,
måste fara till jouren på hälsomottagningen ikväll också.
+ att jag ska och sjunga just före.
Hinner knappt jobba alls,
inte klagar jag på det, nej,
men det blir ju värre för dem som är där en mindre.
samvete, samvete.

kom för en stund sedan tillbaka från mitt bedömningssamtal med psykolog,
kan inte säga hur skönt det är, med lite hopp om i alla fall, att det ska bli lite bättre,
att få må lite bättre, att slippa allt det här som jag hatar.
Och det blev ingen liten lista heller.
på 45 minuter verkade det som att vi inte hade hunnit med någonting,
fast ändå med en del nog.

Ska fundera på mitt mål med att prata till nästa bedömningssamtal.
Jag tror det är min självkänsla, och att trivas med mig själv,
så att jag kan börja trivas med mitt liv också.
Och allt annat i det för den delen.
Men jag tror jag får lägga lite åtanke i det till,
jag hoppas ju på att bli av med alla dessa jobbiga tankar, humörsvängningar,
rutinproblem.. Och att kanske, kanske kunna vara lite gladare, lite längre,
lite mera nöjd.
Jag orkar inte gå omkring och känna den här ångestklumpen i magen hela tiden.
Och jag är bara trött, orkar inte med någonting, orkar just och just jobba och med min träning.

Ja,
men vi får se vart det leder.
Jag känner mig handikappad på egen hand, bara.
Jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till.

Ska på jobb om några timmar igen,
och på samma gång som jag verkligen avskyr att jobba,
behöver jag verkligen pengarna, och annars vet jag inte vad jag skulle göra med all tid.
Klart man kunde jobba med någonting mera inspirerande och roligare,
som man kanske inte behövde känna ångest för,
men det är inte så lätt.
Det är näst intill omöjligt.
Och det är ju inte så tokigt att köra truck faktiskt,
men det här med labben är jag faktiskt lite osäker på.
Det kan bero på mina rutinproblem,
jag har vant mig vid det här nu..

Usch, vad det känns hemskt.
För på samma gång som jag hatar rutiner,
kan jag faktiskt inte leva utan dem.
Jag kollapsar och blir helt tokig.
Min hjärna vill inte hinna med,
den kan inte anpassa sig.

Ah..
vad är fel?
varför ska det ens finnas några fel?
jag är trött på fel.

jag längtar till helgen,
men eftersom det är torsdag idag så är det ju egentligen imorgon.
Fast det känns också lite meningslöst.
För när helgen väl anlänt,
är den över snabbare än man hinner tänka.
jag vet inte, jag vet inte.

mina lymfkörtlar gör ont och är massiva,
och mina tonciller blir bara större.
inatt hade jag världens hostattack.

jag hoppas på att få bort mina tonciller,
men på samma gång vill jag inte känna den där smärtan,
och inte kunna träna på flera veckor.

Nå jag får vänta och se,
vänta och se och jag överlever.
Men det är synd att det bara ska vara eländigt.