det svider här och där,
och ingenting känns värt besväret.
problem, elände, förtvivlan.
har det inget slut?
Jag tänker
"varför kan inte jag vara normal,
eller ens försöka nöja mig med situationen"
det är någonting i mig som skriker så högt
och river i mig så hårt att
det är fel,
så fel fel fel.
Och utan hopp försvinner till och med den fysiska förmågan att röra benen rytmiskt,
till slut orkar de inte ens hålla kroppen uppe.
Det finns inte en känsla i hela mig,
förutom förtvivlan,
rena rama förtvivlan.
De tankar som går genom mitt huvud denna gång,
är hur värdelös jag är, allt är,
hur ingenting är värt att vakna upp för.
Jag skrämmer mig själv till den grad att mitt hjärta nästan slutar slå,
men det är inget jag märker för tillfället, nej,
tankarna snurrar runt och runt,
och den enda viljan jag verkligen har,
är att ligga kvar i sängen och bara svartna allting,
sova, tänka, vad vet jag.
Men stiger jag upp,
då vet jag med säkerhet att den lilla gnutta hopp som kanske finns kvar i mig,
sjunker som en sten mot mina fötter.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara förtvivlan,
men det ordet sitter perfekt.
klockrent på känslan jag känner, eller snarare inte känner.
Så vad ska man göra?
det finns ingen som vet,
ingen som vet.
Men jag vet att förtvivlan är min värsta fiende,
och jag skulle göra allt för att slippa den
(i alla fall så ofta som jag faktiskt gör)
men, vad ska man göra, åter.
Min viljestyrka och tankekraft tynar bort av någon anledning.
Det är någonting annat som tar över..
det var några dagar sen jag kände mig glad,
och det är chockerande hur snabbt man faktiskt glömmer hur det känns..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar