söndag

och har fullt program idag, bara lite tid nu på morgonen och kvällen.
Ska på mitt livs första personalmöte och jag är löjligt nog nervös inför detta,
men sådär exalterat nerös, förstås!

Senare igårkväll blev jag på riktigt dåligt humör och kände mig usel,
jag låg och funderade på att jag bara är en börda, och jag kan inte förstå vad folk ser i mig!?
Jag är bara en sak som går omkring och "lever" i min egna värld,
gör ingenting vettigt för någon annan, bara tänker på det hela tiden,
men orken finns inte, eller det kräver en sån otrolig mental förberedelse.
T.ex. skulle jag städa upp lägenheten före S kom hem från jobb en dag,
för att göra honom glad.. Det tog typ 2 veckor innan jag kunde tänka"imorgon då gör jag det"
och precis när jag skulle börja så kommer S hem och det visar sig att han inte skulle jobba iallafall. Jaha, det var en månad sedan nu, och ingenting har hänt än.
Och mitt samvete håller på att äta upp min hjärna.
Samma sak när vi var och shoppade i fredags, jag hade så sjukt dåligt samvete när mamma ville köpa en massa saker åt mig, eller det var väl inte en massa, men det var rätt dyra saker.
Men jag visste att jag verkligen behövde det och det blev ju julklappar, men ändå.
Det känns som att jag bara är där och äter av alla andras goda föda, utan att skaffa någon själv.
En riktig glädjedödare.
Jag vet inte vad jag ska göra!??!
Det resulterar liksom i att jag inte känner mig värdig utan att jag behöver bestraffas,
och så bestraffar jag mig själv på något vis..

Usch jag är nog fortfarande inne i samma tankemönster.
jag vill bara ta den där jävla neuropsykologiska testen redan.
jag är i desperat behov av en förklarning.
jag vill veta att jag är värdelös av en orsak.