Jag har inte varit aktiv nu igen men jag skriver ju ändå mest för min egen skull,
så jag får säga själv att det inte gör så mycket.
Det har varit så mycket annat på gång helt enkelt.
både min kropp och mitt psyke har varit under en enorm stress och efter en föreläsning i stockholm på karolinska i tisdags, om återhämtning, så fick jag en rejäl ögonöppnare.
Själv har jag bara blundat och kört framåt.
Och i vilken metafor som helst där man blundar och fortsätter köra säger det sig väl själv att vägen fram inte kommer vara speciellt lång..
Och inte speciellt.. bra.
Igår fick jag ett smärre sammanbrott och jag tog mera än ett steg in i det mörker jag trodde jag lämnat bakom mig, men det visar sig hela tiden att det mörkret alltid kommer finnas där. Och om jag inte tar hand om mig själv så kommer det vara närmare än vad det kanske kan verka, och om inte närmare så i alla fall mycket svartare..
Det gör mig rädd, på samma gång som det gjorde mig mera medveten.
Jag går inte och är rädd för mitt metaforiska mörker, det gör jag inte.
Men när det faller över mig de gånger det gör det, blir jag rädd.
Rädd för mig själv och de känslor jag känner, de tankar jag tänker.
Det är inte tankar jag vill skall sitta där, och när de väl gör det så gör de det, hur mycket jag än upprepar mitt mantra och mina affirmationer för mig själv.
Det finns inget någon kan göra.
Det gäller bara för mig att vara stark, försöka att inte vara ensam och vänta ut det onda.
För det är någonting som ligger bakom, och i detta fall var det någonting så enkelt som ren fysiologi.
Det får mig att fundera på varför vi behandlar oss själva på det viset, för det är bara några få som vågar lita på sig själva och på sin kropp så mycket att de kan hålla ögonen öppna.
Vad tror vi skall hända om vi lyssnar inåt?
Världen går under?
Livet tar slut?
Nej.
Tvärtom.
Jag sa själv igår, att livet är ett helvete, men det varar inte för evigt.
Detta kan tas på många sätt men, jag ser det från ett "halvfullt" perspektiv, och menade det också på det viset.
Så, varför inte öppna ögonen, öppna alla vägar till dig själv,
lyssna på dig själv, på din kropp. Lev i samspel med dig själv så långt det går och våga lita på dig själv.
Det är där du lever och det är där du skall vara livet ut, ingen annan stans.
Ge dig själv de bästa möjliga omständigheter under denna millisekund av evighet.
Och tänk sedan,
vad är det som spelar roll efter det här?
vad är det som spelar roll före "efter"?
och vad är det som gör ditt helvete till någonting du aldrig vill lämna?
DU vet bäst.
Det är bara du som lever i din kropp.
