temperature above way too hot

det är så varmt att jag klarar inte av det mera,

skulle man få vara ute eller ha någonting som svalkar i lägenheten,

eller ens kunna ha fönstrena öppna, då kanske man kunde orka leva lite.

plus att det varit en otroligt hård vecka,

mycket alkohol, allt för lite vatten,

legat i sängen insjuknad i någon konstig form av influensa som

långt ifrån gett sig..

en massa saker som måste och borde göras men som inte blir av,

som aldrig blir av.

ikväll grät jag igen för första gången på några månader,

jag hade nästan trott att dessa piller kunde ta bort den värsta hopplöshetskänslan,

jag har inte känt den sedan jag började käka tabletterna, bara svagt.

Ikväll var den så påträngande igen att det nästan kändes som jag behövde åka in på sjukhus igen.

jag orkar inte.

och fastän jag verkligen blivit bättre så blir jag aldrig tillräckligt bra, det tar allt för länge,

och jag vet inte hur jag ska klara av det..

Vissa saker, roliga saker tillexempel har varit lättare att komma till skott med på senaste tiden,

men det som fortfarande inte är roligt, går liksom inte än..

Jag undrar när det ska börja flyta på..

Och alltid någonting som är jävligt, är när andra i ens omgivning mår dåligt..

Och främst om det är någonting som man själv kan påverka.

och allting negativt som händer runt mig,

lägger jag ju mig själv som första orsak till varför det är dåligt,

eller vad jag kunde göra för att det inte ska vara dåligt,

men som jag inte gör av rädsla för att misslyckas ännu mera.

miss misslyckad

kommande vecka ska jag vara på kyrkogårdsö på ett fiolläger,

det kan vara bra för mig att göra någonting annat och konstant ha en massa människor runt mig.

men på samma gång vill jag inte av oro för hur det ska funka,

med sömn, mat, ork, vilja,

min depression,

'plus att jag nu även är ordentligt förkyld, hostar hela nätterna igenom och drabbas av

hostattacker lite nu som då,

svullna lymfkörtlar och min röst ids jag inte ens börja prata om.

Ännu det att mitt självförtroende verkligen varit i botten de senaste dagarna,

jag kan inte förklara med ord hur mycket avsky´jag lider av, för mig själv,

min personlighet och framförallt min kropp..

Jag kan inte förstå vad sampe ser i mig,
men att han ser mig betyder mera för mig än någonting annat just nu.
Den människan behöver jag verkligen,
och han finns där för mig.

Jag älskar honom mer än livet de dagar jag verkligen önskar jag kunde leva för evigt..

I tisdags fyllde jag 20 och fick den bästa presenten som jag kunnat få, någonsin.

älska älska älska.

och det är inte bara nu,

det är tidlöst.

Och till en av dem som ligger mitt hjärta närmast;

jag vet att du lider och jag hoppas innerligt att det blir bättre snart,

det finns inget värre än sorg.

Jag hoppas du vet att jag finns där för dig trots världen är svart och ofattbar..

either hell is where you're walking,

or you see the world as it is.

Black and white,

or just indescribable.

and as a place

of possibilities.

nyvaken, förkyld

hatar att vara sjuk, speciellt vid såna här tillfällen.
Har legat och hostat hela natten/morgonen.
Sover gör jag också, som en björn på vintern.

Jag hade kalas för mina släktingar/familjen igår,
det var verkligen jätteroligt för min mamma hade en liten överraskning åt mig.
Och hon lagar den bästa jordgubbstårtan.
Sedan for vi till thaibåten och beställde mat som vi åt hos mina kusiner.
Det var en lyckad och rolig dag.

Bortsett från den ångest jag lider av idag,
jag blir galen på det här,
det känns som att bli uppäten från insidan.
Och jag kan inte träna idag heller, eller jag borde egentligen inte,
med tanke på mitt tillstånd,
men jag tror jag kommer göra det ändå.

Annars kommer jag aldrig kunna fara ut ikväll och ha roligt,
och på tal om imorgon.

Fast jag har funderat på att inte äta alls, också.

min sjukdom spökar,
och den skrämmer vettet ur mig..
varje gång.

Jag vet inte vad jag ska göra,
och jag känner mig så otroligt löjlig, jag skäms för det,
alltså för att jag tycker såhär.

Och det känns som att jag inte vet någonting,
jag kan ingenting.

Kan man se min förvirring?
VAD SKA JAG GÖRA..

F*ck

Sliten, Rock Off..

Jag skulle inte dricka igår igen egentligen,
men det blev lite ändrade planer,
jag ångrar det absolut inte för hade verkligen kul igen!
Men är så otroligt sliten och trött idag att det är inte sant..

Sov ungefär 3 timmar inatt, max.
Såg på film med ängeln Lillen imorse och efter att hon åkte hem
lade jag mig i sängen och somnade på stört.
Hann dock bara sova en timme sen kom socker hem från Lumparland
(fan vad jag vill veta vad han gjorde dit..)

Jag kan ju berätta att alkoholen inte direkt har någon bra påverkan på mitt humör,
dagen efter,
men under tiden som drycken kommer in i min kropp,
då är humöret på topp,
jajjamensan.

I should

En borde-dag igen..

Solen skiner, för det första.

Jag borde vara ute,

jag borde söka pengar från FPA,

jag borde städa och diska,

jag borde plocka undan saker,

jag borde föra ut sopor,

jag borde läsa,

jag borde jag borde jag borde.

Det är kaos i mitt huvud.

Jag vet inte vad jag vill.

Nu känns det bara som att jag vill lägga mig ner och sova igen, jag kan inte förstå hur lusten,

lusten att göra någonting över huvud taget bara kan försvinna sådär.

Vad gjorde jag de senaste dagarna så det kändes bättre?

Varför har jag inte följt mitt stämningsschema?

varför är jag så oorganiserad?

Det är kaos, det är rodd, det är..

..jag vill skrika.

Ut, jag måste ta mig ut.

men hur? ...hur?

det är inte att bara,

det är fan inte att bara.

det är okej att vara lat!

och ligga inne en hel dag, TROTS att solen lyser,

och bara kika på sin favoritserie eller 500 filmer,

och äta en massa skitmat och godis och vindruvor,

eller vad Lillen? ;) BFF <3

Det var underbart roligt igår, verkligen skönt att komma ut och vara social med några promille i pannan, låter hemskt men det är fanimej en del av att leva det också.

Blev lite halvledsen när vi satt och pratade om hur långt borta alla kommer vara, efter i höst är det inte säkert att vi ses hela gänget ihop igen, någonsin.

Det känns, overkligt, verkligen.

Jag älsker de här töserna och de livar upp både min vardag och hela mitt liv.

Men de kommer alltid att finnas där, det är någonting som är säkert.

Vår vänskap är mer än bara vänskap..

Och min sockersambo var också ut igår med sina härliga vänner,

vi gick, eller vinglade, hem tillsammans inatt och jag kröp

in i hans famn och somnade så underbart.

Hatar verkligen att sova utan honom,

hatar egentligen all tid utan honom..

Speciellt när jag sitter ensam i vår lägenhet utan honom,

och med vetskapen att han inte kommer hem ännu före

5 timmar..

5 plågsamma timmar..

Jag är så kär och så förälskad i denna människa att ja,

det känns verkligen i hela min kropp,

i hela mitt huvud och i mitt hjärta, min själ.

Vetskapen att vi delar den här känslan är otrolig,

den är obeskrivlig,

och absolut fullkomligt omöjlig att förstå,

före man själv får vara med om det.

Och den som får det,

är verkligen lyckligt lottad.

Jag borde vara den lyckligaste flickan,

den lyckligaste flickan med två ben och två armar.

alone and lonely

vill inte känna ensamheten,
den är allt för påträngande..

har inte ens lust att skriva.
lusten till allting är som bortblåst.

önskar bara den kunde komma tillbaka,
entusiasmen.

det fanns en tid då jag knappt kunde bärga mig
för kommande dag.

jag vet inte vad jag ska göra
och hur jag ska kunna sluta stressa..

jag vill ha tillbaka normaliteten,
jag vill känna glädje och längtan,
nu,
inte imorgon,
utan nu..

jag fyller år om en vecka och det känns bara overkligt,
jag blir 20 och jag kan itne se framåt alls.
Jag vill vara glad och förväntansfull,
jag vill kunna träffa mina vänner och släppa allting,
klä upp mig, dricka och äta gott,
utan tankar, utan förvirring, utan det här jävla molnet
ovanför mitt huvud.

Men djävulen på min högra axel
säger att jag ska ge upp hoppet,
det här året kommer inte att bli något bättre,
det heller.

Var är min ängel?

jag vill ha tillbaka min ork och mer an allt,
min vilja.

home is where the heart is

jag lever i en berg och dalbana,

det går upp och ner hela tiden,

runt och runt.

det går sakta framåt,

men jag har fortfarande för brottom.

Jag äter min medicin,

men ibland kan jag knappt komma upp på morgonen.

om det ska göras någonting eller välja,

så blir det en enorm tanketornardo i mitt huvud.

Men det blir bättre, och det är det som är huvudsaken.

Nu orkar jag inte gnata om det mera,

det är som det är,

det är bara att acceptera och försöka ta sig framåt,

trots att det är myrsteg,

och ibland elefantsteg bakåt,

men jag försöker.

Var till stockholm igår med min underbara,

piercade mig och köpte lite nya kläder på rea,

hittade de perfekta jeansen, som gjorda för mig.

Kärlek vid första ögonkastet.

Sampe hittade också nya kläder, och skor,

idag klippte han sig,

fan han var snygg förut,

men nu är han så het att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv,

mitt hjärta slår snabbare och stannar nästan på samma gång,

jag kan nästan krypa ur mitt eget skinn...

kan inte fatta att han är min (inte bara för att han är så jävla het),

det är helt otroligt..

Jag är för dålig för honom på så många sätt..

Men jag är egoistisk också så va fan,

jag tänker göra allt för att få ha honom,

så länge han vill ha mig.. (;