glad

idag
- så det finns hopp igen!

tack Lillen för tipset på "what happens in vegas", en riktig feelgood-film.
Såg den tillsammans med Sampe (min sambo efter söndag -finns inga ord..)
och dagens dåliga händelser till trots kände jag mig lycklig efter att ha sett den.

så enkelt kan det faktiskt vara,
och idag har varit hur bra som helst.
(hinner bli ännu bättre också)

Imorgon bär det av till stockholm,
stadion och på Kiss konsert..
Kan inte riktigt förstå det än..
Men det kommer väl sen det också.

Den här helgen har jag inte höga förväntningar på,
men jag har en känsla att den kommer höja mitt humör än mera..
- och andras också, för den delen.

Njut av livet,
när du är död
blir du liksom lite mera begränsad..

du har rätt att tycka synd om dig själv

och du har all rätt i världen att klaga ibland.

det är vad jag anser i varje fall.
Jag vet att vissa dagar klagar jag sönder andras öron så till den milda grad,
att man nästan kunde undra över att de faktiskt orkar med mig.
- dock borde man alltid kunna klaga, om man behöver, till dem man gör det åt.

Det är ju inte så att jag går omkring och pratar med främlingar, direkt.

Men den jäveln som sa att det inte hjälper att klaga,
hon hoppas jag hamnar i helvetet efter döden.
För ja,
det hjälper, om man verkligen lider.

screw the dream, live the life

jag orkar inte leva när jag stiger upp 05:00 på morgonen,
det är väl den främsta lärdomen jag insett idag.
Tydligen är jag väl en liten kvällsmänniska.

Som jag tidigare sagt, både kvälls och morgonmänniska.
Så om jag kunde vara vaken till natten, och stiga upp tidig morgon
(som för mig då är 8-9) skulle jag trivas rätt okej i varje fall,
mera okej än nu.

Men förhoppningsvis ska det vara slut på det nästa vecka.
14 - in your face!

jag beundrar människor som övervinner sin rädsla,
och är starka nog att ta den där chansen.
Jag tror det är det som kan leda någonstans,
om inte annat till glädje..

Börjar förlora tron på mirakel och en verklig mening,
inte för att jag vet om den varit så 100 procentig förr,
men ett litet hopp har väl alltid funnits.

Min mamma har rätt,
de har skämt bort mig.
De har inte låtit mig göra någonting,
därav min rädsla att försöka,
därav min rädsla att klara av saker, vad som helst, på egen hand,
eller av enbart egen vilja.

Jag vet inte riktigt var jag är,
eller var jag borde vara,
eller hur jag ska komma dit.

Det jag mer och mer börjar förstå är detta;
man måste försöka för att lyckas.

Försöker man inte så är det självklart att tiden går framåt,
och du inte verkar komma någonvart.
(fortfarande; livet är inte logik)

Det är inte tiden som tar dig framåt..

nighty night,
wish me luck in my world of anything.

vill vara i solen

men på samma gång önskar jag att det regnade så att jag kunde sitta inne med gott samvete..

Jag älskar att vara ute ja,
men på något sätt tar det på krafterna och det är lite tråkigt ensam..
..det mesta är tråkigt ensam faktiskt.

och min älskling jobbade hundra timmar i sträck så han slocknade ganska så snabbt som han satte fast ögonlocken, om inte före det :)

hur ska jag sätta värde på min vardag trots att det bara är, just en vanlig vardag?
Och jag kommer hem och bara slänger på datorn, eller läser, far och tränar, helt vanliga saker,
vad är det som fattas? eller varför känns det så otillräckligt?
Som att jag inte kommer någonvart och det ända jag gör är drömmer..

Min rädsla begränsar mig allt för mycket,
men jag ska göra den där listan,
och besegra min rädsla.

Jag ska ut på jakt efter mina drömmar..
bara jag lär mig hålla geväret,
för siktar rätt, det vet jag att jag gör,
kanske bara lite för långt fram eller bak.

world spins madly on

den här texten fick mig att börja gråta i morse.

Woke up and wished that I was dead
With an aching in my head
I lay motionless in bed
I thought of you and where you'd gone
and let the world spin madly on

Everything that I said I'd do
Like make the world brand new
And take the time for you
I just got lost and slept right through the dawn
And the world spins madly on

I let the day go by
I always say goodbye
I watch the stars from my window sill
The whole world is moving and I'm standing still

Woke up and wished that I was dead
With an aching in my head
I lay motionless in bed
The night is here and the day is gone
And the world spins madly on

I thought of you and where you'd gone
And the world spins madly on

det är alltså The Weepies - World spins madly on
mycket av texten stämmer in så bra på mitt känslotillstånd för det mesta.
Men jag är mycket mycket lyckligt kär, så det är inte den delen.
Den delen tror jag är den bästa i mitt liv för tillfället..

Jag mår inte riktigt så bra idag,
har fortfarande svullna och ömma lymfkörtlar + tonciller,
och en grym huvudvärk, tog värktablett men i morse kändes det som att hjärnan exploderade varje gång jag tog ett steg, fast jag i princip gick på luften så gott det gick..

men smart som jag är och allting så tänker jag ändå ta mig ut på en springrunda runt byn,
jag blir aldrig människa annars.

det är fredag idag, 6-7 timmars jobb bara,
sen är det helg och förhoppningsvis går den inte allt för fort..
men men.

Lillen tar sin examen idag,
och jag är glad för hennes skull.
Grattis!

när hoppet rinner ur mig som kolsyrat kranvatten

det svider här och där,
och ingenting känns värt besväret.

problem, elände, förtvivlan.
har det inget slut?

Jag tänker
"varför kan inte jag vara normal,
eller ens försöka nöja mig med situationen"

det är någonting i mig som skriker så högt
och river i mig så hårt att
det är fel,
så fel fel fel.

Och utan hopp försvinner till och med den fysiska förmågan att röra benen rytmiskt,
till slut orkar de inte ens hålla kroppen uppe.

Det finns inte en känsla i hela mig,
förutom förtvivlan,
rena rama förtvivlan.
De tankar som går genom mitt huvud denna gång,
är hur värdelös jag är, allt är,
hur ingenting är värt att vakna upp för.

Jag skrämmer mig själv till den grad att mitt hjärta nästan slutar slå,
men det är inget jag märker för tillfället, nej,
tankarna snurrar runt och runt,
och den enda viljan jag verkligen har,
är att ligga kvar i sängen och bara svartna allting,
sova, tänka, vad vet jag.
Men stiger jag upp,
då vet jag med säkerhet att den lilla gnutta hopp som kanske finns kvar i mig,
sjunker som en sten mot mina fötter.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara förtvivlan,
men det ordet sitter perfekt.
klockrent på känslan jag känner, eller snarare inte känner.

Så vad ska man göra?

det finns ingen som vet,
ingen som vet.
Men jag vet att förtvivlan är min värsta fiende,
och jag skulle göra allt för att slippa den
(i alla fall så ofta som jag faktiskt gör)
men, vad ska man göra, åter.

Min viljestyrka och tankekraft tynar bort av någon anledning.
Det är någonting annat som tar över..

det var några dagar sen jag kände mig glad,
och det är chockerande hur snabbt man faktiskt glömmer hur det känns..

varför kan man inte bara vara i bra skick hela tiden?

har så mycket tider att passa nu,
måste fara till jouren på hälsomottagningen ikväll också.
+ att jag ska och sjunga just före.
Hinner knappt jobba alls,
inte klagar jag på det, nej,
men det blir ju värre för dem som är där en mindre.
samvete, samvete.

kom för en stund sedan tillbaka från mitt bedömningssamtal med psykolog,
kan inte säga hur skönt det är, med lite hopp om i alla fall, att det ska bli lite bättre,
att få må lite bättre, att slippa allt det här som jag hatar.
Och det blev ingen liten lista heller.
på 45 minuter verkade det som att vi inte hade hunnit med någonting,
fast ändå med en del nog.

Ska fundera på mitt mål med att prata till nästa bedömningssamtal.
Jag tror det är min självkänsla, och att trivas med mig själv,
så att jag kan börja trivas med mitt liv också.
Och allt annat i det för den delen.
Men jag tror jag får lägga lite åtanke i det till,
jag hoppas ju på att bli av med alla dessa jobbiga tankar, humörsvängningar,
rutinproblem.. Och att kanske, kanske kunna vara lite gladare, lite längre,
lite mera nöjd.
Jag orkar inte gå omkring och känna den här ångestklumpen i magen hela tiden.
Och jag är bara trött, orkar inte med någonting, orkar just och just jobba och med min träning.

Ja,
men vi får se vart det leder.
Jag känner mig handikappad på egen hand, bara.
Jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till.

Ska på jobb om några timmar igen,
och på samma gång som jag verkligen avskyr att jobba,
behöver jag verkligen pengarna, och annars vet jag inte vad jag skulle göra med all tid.
Klart man kunde jobba med någonting mera inspirerande och roligare,
som man kanske inte behövde känna ångest för,
men det är inte så lätt.
Det är näst intill omöjligt.
Och det är ju inte så tokigt att köra truck faktiskt,
men det här med labben är jag faktiskt lite osäker på.
Det kan bero på mina rutinproblem,
jag har vant mig vid det här nu..

Usch, vad det känns hemskt.
För på samma gång som jag hatar rutiner,
kan jag faktiskt inte leva utan dem.
Jag kollapsar och blir helt tokig.
Min hjärna vill inte hinna med,
den kan inte anpassa sig.

Ah..
vad är fel?
varför ska det ens finnas några fel?
jag är trött på fel.

jag längtar till helgen,
men eftersom det är torsdag idag så är det ju egentligen imorgon.
Fast det känns också lite meningslöst.
För när helgen väl anlänt,
är den över snabbare än man hinner tänka.
jag vet inte, jag vet inte.

mina lymfkörtlar gör ont och är massiva,
och mina tonciller blir bara större.
inatt hade jag världens hostattack.

jag hoppas på att få bort mina tonciller,
men på samma gång vill jag inte känna den där smärtan,
och inte kunna träna på flera veckor.

Nå jag får vänta och se,
vänta och se och jag överlever.
Men det är synd att det bara ska vara eländigt.

tanketornardon i mitt huvud

jag funderar, och funderar,
grubblar och fantiserar, drömmer,
funderar lite till.

Det har inget slut.

Tänk om man kunde underhålla sig själv genom att enbart tänka?
Om tankarna vore lika långsamma som tiden,
men på något vis är de så mycket snabbare.
Rapidfart genom sekunderna..

Egentligen är det lite obegripligt varför det ska vara så.
Man kan sitta och tänka, fundera, fantisera, hur länge som helst..
I huvudet..
Men på klockan har siffrorna knappt ändrats,
då du sist såg stod det 12:34 (d.v.s. pre-tanke/fantasi/grubbel)
och när du nästa gång sneglar mot tiden,
står det 12:37..

Då har du spelat upp flera veckors verklig tid i ditt huvud..
Så det är inte så konstigt att de drömmar vi har bara är några få sekunder,
trots att de känns som timtalslånga händelser.
Men de känns ju även verkliga..

Fast jag tycker ändå att det är ett mysterium.
Det är självklart att man skulle bli galen av att sitta inlåst i ett rum,
med enbart tankevirvlarna i huvudet som sällskap.

*

Min "födelsedagsönskelista" blev väl så gott som påkommen idag,
jag vet att det är lite halvtöntigt att sitta och skriva önskelistor på saker man vill ha när man ska fylla 20 år,
men jag tycker det är relativt praktiskt,
för visst får man ändå en hög presenter?
Lika bra att få någonting man kan ha nytta av.
Och det är ju inte så att den är flera sidor lång,
och det är heller inte sådant på den som skulle vara onödigt.

På min första plats kommer utbildning till gruppträningsinstruktör
(först spinninginstruktör men jag kommer med största säkerhet ta flera utbildningar)
Jag vill verkligen gå den där utbildningen, det är en av de saker jag tänker på flera gånger, varje dag, som jag redan gjort några år..
Och jag kommer inte ha råd med den själv på väldigt, väldigt länge..
Och jag vill inte vänta väldigt, väldigt länge..

+ att jag har en tendens att vela väldigt mycket,
och tyvärr velar jag oftast mig över till den sämre sidan i slutändan.

d.v.s. jag har otroligt svårt för att bestämma mig, och slutgiltigt bestämma mig,
med alla nerver i hela min kropp.

Och det här är någonting jag verkligen verkligen verkligen vill,
det är någonting jag kunde ge alla krafter jag har för.
Det är fanimej till och med någonting min rädsla inte kunde besegra.

Det är bara så synd, att någonting sådant ska kosta så mycket.

Och jag får sådana skuldkänslor..

men det här är någonting jag kommer göra
oavsett hjälp eller inte,
då kommer det bara att ta längre tid.
Kanske mycket längre tid,
men det är värt det.

Har mycket på gång i livet nu fast jag verkar sitta fast,
det är det jag hatar,
det är det som får mig mest ledsen och trött.
När allting verkar stå stilla och vardagen blir för fylld av mönster
och av det som måste göras/hinnas med.

Helgen går för snabbt och veckodagarna gör jag allt för att de ska vara över.
var är livet, när tiden går för fort?
och tankarna går så fort att livet verkligen inte alls hinner med..

nu ska jag sova, för att stiga upp, därefter träna och småsaker jag hinner med, sedan bär det av till jobbet där jag är i princip 95% (som det känns) av min vakna tid, för att sedan komma hem och sova igen..
Var är livet där?

Jag vet att livet alltid står bakom knuten och väntar,
men är det inte skrämmande?
jag är skrämd från vettet..

har aldrig varit

såhär trött,
och såhär lycklig på samma gång.

jag måste trots det erkänna att min trötthet vinner över alla känslor i min kropp, för tillfället.
Jag kan inte förstå..
Men sov bara någon timme inatt så egentligen kanske det inte är så konstigt?
Jag vet inte mera hur mycket jag behöver sova.
jag har ingen aning, jag tycker att jag är trött hela tiden.

nåja,
anyway,
jag och alla mina världars prins fick äntligen vår efterlängtade lägenhet idag, kan inte beskriva hur lycklig jag blev.
Obeskrivlig känsla.
Jag kan inte förstå det här heller..
Jag kan inte vänta..

(kärlek)

nu ringde han så jag ska prata med honom, och sedan sova,
sedan vakna upp till en ny dag och jobba kväll.
Jobb. Usch.


I live for the weekends
yep.
And for the future,
and sometimes
I live for the moment.

det var inte så länge sedan

men ändå känns det som det aldrig hade hänt,
som en dröm,
eller någonting annat.

Har någon annan någonsin känt så?
varför känns det så?

hur kan någonting så bra förvandlas till ditt livs största mardröm,
bara sådär.. (?)

Ibland känns allting overkligt.

- men, viktigare saker att tänka på idag, eller om en stund.
Ishockey.
ärkerivalerna, Finland-Sverige.
Och jag har mindre än några förhoppningar över huvud taget
på fosterlandet.
Jag önskar man bara kunde ändra på sina åsikter.
Då skulle jag direkt istället sätta mig ner med Sveriges flagga i famnen.
Men det går inte,
och jag har ingen aning om varför.

trots att lejonen sviker oss gång på gång
står vi vid deras sida, vi tror på dem.
Och någon jävla gång ska dom väl få lite bättre självkänsla,
lite mera sting,
och viktigast, mycket mera tur.

Men det finns faktiskt en orsak till att jag kunde vara glad även om tre kronor än en gång slog våra allt för tama lejon över käften ikväll,
så låt det bära eller brista.
För jag kommer vara hel vilket som..

ishockey för hela slanten

ikväll ja,
sitter och dricker några drinkar med min underbara
(är, om jag ska erkänna, lite småfull faktiskt)
men det är ju skönt,
och tillsammans med honom..
..ibland undrar jag om det kan bli bättre än vad det är när vi är tillsammans..

jag gav upp på finnarna redan efter rysslands första mål,
jag satt och sa att efter det spelade dom som små flickor,
desperat kissnödiga..
Medan ryssarna körde på med sin isdans,
och i piruetter kom målen mot hjälplösa Bäckström.

Jävla pessimister,
jag tror fan att hela bunten är manodepressiv,
det är sant.
Går det bra ,går det ännu bättre,
går det dåligt är det i princip redan över.
Bortsett från deras matcher mot Sverige förstås,
då går det först så bra att de står och skrattar på isen,
låter fienden in i krigszonen, ja fan, dom låter dem till och med
kasta handgranater på dem.
Och yep,
förlusten är klarare än solen.
Så klar att ingen kan se.

Kärleken är blind sägs det väl..

Jag känner sådan empati.
Det är ju nästan lite pinsamt.

Men äh.
Jävla ishockey,
det är rena rama hatkärleken.
Eller den perfekta förklarningen på vad som för stunden verkar
ditt livs kärlek,
men som efter några minuter glömts bort,
men inte för evigt, nej.

Jag och S skall resa jorden runt,
jag är rädd, men lika glad på samma gång.
Det är inte fattbart för mig.
Det är som en dröm,
eller det är en dröm..

Skulle jag levt för länge sedan hade jag stenhårt trott på att jorden var platt.
Det säger väl det mesta, va?
Jag kan inte fatta att det finns någonting annat där ute.
Och jag kan inte vänta på att få leva det.
Jag vill stanna borta för evigt,
jag trivs ingenstans,
men ändå överallt.

Jag kommer att älska det,
det är jag säker på.
Och jag kommer älska det ännu mera,
när jag får göra det tillsammans med min sanna livskärlek.

Den som jag aldrig ens kommer ha en chans att glömma.

life's a reverse dictionary

livet går upp och ner hela tiden,
så också allting runt om oss.

Sedan kan man ju börja fundera över,
hur är det egentligen,
är det flera uppförsbackar eller nerförsbackar?
Glömmer vi de goda eller de sämre dagarna, eller helt enkelt alltihopa?
Hur logiskt skulle det vara?

Ingenting i livet är logiskt,
livet är inte logik,
livet är universum.

Livet må vara sannolikhetslära,
men blott sannolik.
Ty inget vi kan veta.

det är inget ovanligt med tvivel,
jag tror allting är uppbyggt av tvivlet.
Skulle vi inte börja fundera på någonting,
hur skulle vi då komma underfund med saker, va?

Det skulle inte finnas någon matematik,
ingen filosofi,
ingen beräknad hastighet för varken ljud, ljus eller, inte max heller för den delen.

Hade vi inte börjat tvivla,
fundera, grubbla, tänka,
så hade vi aldrig blivit det vi är idag,
det är en sak som är säker.
Det är till och med en fråga om
jorden ens vore bebodd av annat än växter,
om ens det.

men det är jobbigt med tvivel.
Nej förlåt.
Det är livsfarligt med tvivel..

Så,
allting säger egentligen emot sig själv.

Play, paus och spola bakåt.
play, paus och spola bakåt.

spolar vi framåt,
förlorar vi förståndet helt och hållet.
Vårt tvivels gap växer
till ett svart hål.
Och sakta slukas vi in i vårat eget universum.

TVIVLA,
gråt,
älska och tyck mindre om (hata ingen),
le,
gråt lite till,
våga,
var rädd,
fly, göm dig,
kom hem igen,
ljug, tala sanning,
synda,
be om förlåtelse,
förlåt dig själv,
tala, tig,
tänk,
lev nu,
sök, hitta, sök igen,
tappa bort, försvinn,
kom tillbaka,
öppna, stäng, och öppna igen,
förstå.
erkänn dig själv,
för dig själv.

smile until you cry,
when you do, try to keep it,
live util you die,
and when you do, try to keep it.

ordinary tuesday

nästan i alla fall.
har funderat bara lite,
har inte hunnit,
och det är skönt ibland.
Det kanske är därför jag hela tiden vill vara sysselsatt?
men jag vet inte,
ibland tröttnar man bara på att göra saker..

Nu sitter jag och tittar på L word och ska just fara på Core till Avancia,
det är det jag ser mest fram emot varje dag (att träna).. Förutom att vara med Sampe, förstås.
Men det är väl självklart ♥
- nu menar jag av de saker som vanligtvis inträffar på veckodagarna.
Det är så skönt att få svettas och känna sveda i musklerna tillsammans med andra,
jag vet inte varför men jag känner mig trygg bland en liten del människor som har en sak gemensamt, om så bara för stunden, trots att jag inte har den blekaste aning om vem det är.
Och jag måste ju säga att det är ett bra tillfälle att vara lite social och lära känna lite nya människor! Kanske inte under själva träningen men om man kommer dit lite tidigare, och så.
Jag älskar att känna känslan av att jag inte är ensam.
En viss sorts gemenskapskänsla,
den känner man inte överallt.
Jag känner den till exempel inte där jag jobbar,
det är svårt att förklara men det känns som att jag vet att de flesta inte trivs där..
Ah jag vet inte.

Nu ska jag pallra mig iväg, äntligen,
och ja,
den känslan efter träningen,
är lika ljuv som doften av kärlek.

men min kärlek slår alla dofter och känslor i världen, tillsammans.

dreams don't come true unless you make them

or if you don't know what your dreams are..
but that's called living a lie.

det är omöjligt att människor får precis det de vill ha ut av livet
serverat på ett silverfat, utan minsta ansträngning,
utan minsta lidande,
utan tusen miljarder salta tårar.

vi måste drömma för att ha kvar hoppet.

det finns människor på denna runda planet
som påstår sig inte längta,
inte längta för att efter döden
uppnå allting som är värt någonting över huvud taget.
Men siddu ojsan,
är det inte en längtan, ett hopp, så vet inte jag..
Det är även omöjligt att bryta mot sina egna synder.

vi måste ha någonting helt enkelt,
annars blir vi bara en vandrande massa,
en vandrande apatisk, om någonting, olycklig, massa.

Det är i dessa tillfällen jag bara känner mig som ett moln,
jag känner ingenting men ändå vet jag att jag har ett medvetande,
jag är medveten om mitt medvetande men på något vis
är det som att jag skulle vilja tvivla ändå..

Låter lite mystiskt antar jag,
men vad är vardagen utan lite mystik?

Jag har många drömmar,
och en lyser starkare än de andra,
men jag tänker på dem alla varje dag..
otaliga gånger.

Varför gör jag aldrig någonting åt dem?
Jag måste vara för rädd, trots min tanke på att jag är lat..
Men den latheten skapas nog till följd av min rädsla.

Jag vet vad som känns för det är inte många saker
som fått mig förlora allt hopp,
precis varenda liten gnutta i hela min kropp,
i hela mitt medvetande,
på bara några sekunder.

Och det är absolut inte flera tankar som får mig
att känna mig speciell och upplyft,
får hoppet att växa till en makt som är större än allting i min värld..

När jag drömmer är jag lycklig,
vad vore jag inte om jag verkligen försökte nå mina drömmar?

Men jag tror även på att jag inte vore någonting utan andra människor.
Som jag tidigare sagt, finns det ingen som klarar sig speciellt länge ensam,
kanske man klarar sig,
men glad är man inte,
drömmar kan man glömma.

Rädslan styr oss lite väl mycket.
kan man stå ansikte mot ansikte mot den,
och trampa ner den,
krossa den,
eller i alla fall gå förbi den..
Då kan man komma hur långt som helst.
Nej vänta,
jag måste säga att man redan har kommit dit,
det finns inga dörrar stängda mera.

Jag ska förklara krig mot min rädsla,
för den har släppt bomber över mig 20 år snart,
och jag vet att jag kommer vinna.
För jag är jag
och min rädsla är bara en så liten del av mig.

let it down and get up yourself
your life is your life and mine is mine
you'd think my world is your world
but we share the same mind
you know time never ends
you live in your eternity
and you is all you need to find

kär

inga ord, egentligen.
bara att han varit borta några minuter och jag saknar honom,
inte så lite heller.
Och ingen ingen annan,
har fått mig så glad så att jag börjat gråta.
och jag börjar fan gråta igen när jag tänker på det han sa.
jag älskar den här människan, bokstavligen, så mycket att det gör ont,
överallt.
Men ingen dålig smärta, nej,
den bästa smärtan jag någonsin upplevt.
En sån smärta, jag önskar vore det ända jag visste,
den ända känslan jag fick känna resten av mitt liv.
Men jag vet nästan säkert,
att jag kommer få göra det också.
Och det finns ingen tanke som gör mig mera lycklig än den.


Den här människan..
är lätt
den bästa som funnits i tidernas histora.
och han kommer finnas närmast mitt hjärta,
i hela mitt hjärta,
och runt min själ,
till tiden tar slut.

leaving it all behind

allting borta från helsingfors nu,
och min tid där känns som så länge sedan,
fast det faktiskt även bara var några månader.

Jag tänkte igår,
"kanske jag ångrar mig!?"
men jag vet att jag inte kan göra det..
För jag hade kunnat stanna,
jag trivdes där ett tag..
Men skolan var verkligen inte värd det,
jag kommer alltid att hata den mer eller mindre..

Visst skulle jag bra kunna bli idrottsinstruktör,
så det är inte det att jag inte trivdes med det själva utbildningen skulle gjort mig till,
men i Arcada hade det blott varit en titel bland alla andra.
Jag kan svära med handen på hjärtat,
att jag inte hade kunnat någonting, en idrottsintruktör egentligen borde.

Så kanske det blir sverige,
hälsopedagog, eller någonting liknande.
Jag är i alla fall ganska säker på att jag tänkter ta en ettårig utbildning
till aerobicinstruktör..
Det vet jag att jag verkligen vill.

Men min framtid är så dimmig att det sista jag tänker göra är lova någonting,
för jag skulle ärligt inte kunna svara på,
om någon frågade mig var jag ser mig,
ja, inte ens om ett år.
Och som jag tidigare sagt, så vill jag inte det heller.

Jag har hela framtiden framför mig och vad kunde vara bättre?
Det är ingenting att oroa sig för, trots att det verkar som ett av de största momenten
som stör människors liv, över hela världen.
Men, det ordnar sig alltid.

Och dessutom
kan man inte säga att någonting är säkert, här i livet,
i vilket fall som helst.

Igår ringde en underbar vän och frågade mig om jag ville hänga på och spela kubb på kvällen,
skulle jag kunnat hade det varit en självklarhet.
Jag blev så glad när hon ringde.. Det betyder så otroligt mycket för mig att få veta att andra människor lägger en tanke på mig, speceillt i det sinnestillstånd jag hamnat lite för mycket i på senaste tiden..
Och just denne människa påminner mig gång på gång att hon faktiskt finns där,
och att jag inte ska ge upp, varken på mig själv eller någon annan.
Allt detta genom bara så få ord..
Hon är verkligen en riktig vän.
Och jag hatar att säga det men, jag är verkligen ingen höjdare tillbaka åt någon,
inte på den senaste tiden heller..
Jag har väl varit allt för instängd i mig själv och i mina tankar.
Jag måste bättra mig.. För i slutändran räcker det inte bara med att man säger att man finns där. För faktiskt, handlingar betyder mera än ord..

Jag vet inte riktigt varför jag kommit in i en sån svacka igen nu..
Ärligt talat börjar jag nästan tro att jag är typ manodepressiv,
ju mer jag läser om det så stämmer det in på mig.
Det är bara så att jag måste börja prata med psykolog,
det är ju inte något big deal heller för det är väl aldrig dåligt att göra det,
fastän man skulle må hur bra som helst så kan man inte må sämre av att snacka.
Och speciellt inte om det finns någonting man vill prata om..

Jag hatar bara att jag ska vara så störd i huvudet,
varför kan jag inte bara vara normal och vara glad och inte skapa alla världens bekymmer
i mitt huvud?
Jag kan ju faktiskt säga,
att det pågår världens krig i mitt huvud mot gott och ont,
varje varje dag.
Och mitt humör efterspeglas.

Dock anser jag mig själv fortfarande som en glad och energisk människa,
men jag tror att man kan vara depressiv och eländig i hjärnan,
hur glad och energisk man än är, så.
- Och jag är ingen pessimist, bara ibland.
Jag kan omvandla vad som helst till vad som helst egentligen..
Till exempel kan jag göra en dålig situation så att den inte är så farlig,
om jag missar bussen, så kan jag le och säga att det kommer en ny..
Men en annan gång, kan det vara så att jag missar bussen och så är allting
i hela världen bara en stor röra och jag kan inte förstå hur allting är så misslyckat och miserabelt..

Jag orkar inte skriva mera nu,
men jag måste få ut en del.

Ska gå och äta min älsklings grillade griskött nu..
får väl rapportera tillbaka sen om det är så bra som han brukar skryta om ;)

who's in the mirror?

nu är allt härjande över, nästan.
ska bara till helsingfors efter resten av alla saker inatt..

Men det har varit en jäkla härlig vecka.
I tisdags drog vi till uppsala för att fira kvalborg/valborg.
det ända negativa var att sampe fick en sådan huvudvärk att vi inte
kunde fortsätta firandet av valborg efter morgonen..
Fast, det ända negativa med det sen egentligen,
var just själva huvudvärken.
Annars var det nog säkert bra på många sätt för oss att ta det lugnt på kvällen.
Och det var bästa valborgsmässoafton i hela mitt liv,
för jag var med honom.

är fortfarande lite sliten efter de här dagarna tror jag..
känner mig konstig i hela kroppen.
Och fy fan,
mitt skinn har aldrig svidit så mycket som igår.
(det gör alltid det efter att jag druckit alkohol)
egentligen vet jag inte riktigt vad det är,
det måste ju vara musklerna som får ngt fel.
Men det känns precis som att insidan av skinnet skulle
vara bränt eller någonting..

haft en massa konstiga tankar nu igen,
eller jag vet inte.
Min självkänsla är väligt, väldigt ostabil.
Har inte tyckt om mig själv speciellt mycket
den senaste tiden över huvud taget.
Har mest bara tryckt undan mina tankar
om att vara misslyckad.
Jag blir bara påmind varje gång jag ser mig själv i spegeln,
eller på en bild.
Eller varje gång jag försöker göra någonting..

Tvivlet sväller som en svamp inom mig..

På samma gång har jag inte haft några ätstörningsproblem på länge,
inte fysiskt..
Fast jag tänker på det väldigt, väldigt mycket.
Men har inte spytt, och har ätit normalt..
Dock går det helatiden runt i mina tankar,
att jag måste äta mindre, och träna mera.
Jag vet inte vad som är tillräckligt,
och speciellt inte när, varenda jävel, runtom mig,
pratar om mat och/eller träning..
hela jävla tiden.

jag förvirrar mig själv igen,
och jag vet inte hur jag ser mig själv mera.
Jag vet vem det är som står mitt emot mig,
och jag vet att jag inte skulle ändra någonting på den personen.
men jag vet också, att jag inte ser på denne som jag borde..
Jag ser bara fel, jag ser bara brister och misslyckanden,
en svag, inte så vacker person, som egentligen inte kan någonting,
som inte vet någonting, som ingen ser..
Men som vill bli sedd.

it's hard to loose yourself,
loose yourself in the air you inhale
through all your life
since you could just
get lost in you