permis

är hemma på permis idag, när det är midsommar och allting.
Inte för att jag tror att jag kommer vara där så länge (på sjukhuset)
men jag ska inte säga för jag har ingen aning,
och jag är nervös för hur jag ska klara mig när jag kommer därifrån.
Men sen igen, kommer man någonsin vara redo?

det var även en liten fågel som viskade i mitt öra,
att människor trott jag fått sammanbrott på grund av min,
alldeles underbart fantastiska sambo, Sampe,
och jag kan berätta dessa naiva stackare att det är så fel,
så fel. Och bara elakt att anta en sådan sak,
både mot mig och mot honom.

Nej om jag ska berätta sanningen,
så finns det ingen person genom mitt liv,
som varit så otroligt förstående och stöttande,
älskande.
Han finns där precis dygnet runt för mig,
han gör allt för mig, han skulle ge upp hela sitt liv för mig,
men det kommer jag aldrig låta honom göra.
Han ger så mycket kärlek till mig att jag
inte kan förstå att det är tillräckligt för att hålla mig vid liv,
nej det är han som hållit mig samman,
hållit mig uppe.
Jag kan inte berätta var jag vore utan honom,
kan jag bara säga.

jag vill berätta åt er alla att sluta ta saker för givet,
sluta anlita er på det ni får höra,
det ger er ingenting att döma,
om någonting så enbart sorg.

Nej jag vill att ni ska vara glad för min skull,
glad för våran skull.
För vi har någonting som inte många andra någonsin
kommer att få uppleva.

jag är glad för din skull.

inlagd på akutpsykiatrin

kämpandet mot min sjukdom.

för jag måste lära mig att det är en sjukdom,
vad den gör mot mig,
jag måste acceptera den,
och låta den komma och gå som den behagar.

och jag måste ingenting.

det blir en liten pånyttfödelse.

jag ska packa mina saker nu,
wish me luck.

jag har inte känt så mycket idag,
en liten, liten känsla av att det kanske finns hopp,
det kanske blir bra.
men jag orkar mest inte tänka alls.

önskar alla en underbar midsommar,
lev bara just nu, resten av ditt liv.

It won't stop raining

om någonting,
så blir det bara värre.
Fler och fler sparkar
på en som redan ligger.
Fast dessa sparkar känns inte mera..
tro mig.

men jag vet,
jag har svårt att tro mig själv.

jag kan berätta att jag inte orkar mera nu,
och att vara vid liv,
blir bara mer och mer outhärdligt för varje dag.

Jag är rädd för mig själv,
mot alla odds vet jag var jag är kapabel att göra,
just mot mig själv.

jag är galen.
insane.

och jag har absolut ingen aning,
om någonting över huvud taget.
bara att jag bryts ner
lite mera
för varje sekund som går..
despair.

I live in a place
where nothing makes any sense at all,
though everything
seems predetermined

Längtan är bra för själen

jag måste ju säga det, för det är det verkligen.
Jag har känt lite längtan de här dagarna och det är hur positivt som helst,
bara det att jag kände just den känslan gjorde mig glad.

jag vet ju att det finns hopp, jag vet bara inte vad jag ska ta mig till,
för att komma dit och för att känna det, och för att inte förlora det igen.

har i alla fall sovit ordentligt inatt,
det var skönt och det behövdes.
Det måste vara det bästa med att jobba kväll,
att man får sova lite mera.
Jag vet att jag kunde stiga tidigare upp och njuta av tiden ledig också,
men eftersom jag vet att den tiden mest bara är plågsam,
då jag vet att jag snart måste pallra mig iväg för att jobba igen,
och jag ändå inte hittar på någonting roligt att pyssla med,
då kan jag lika bra ligga i sängen, sova.

Fast har fått tillbaka nöjdet med att läsa igen,
och lyssnade på radio hela kvällen igår
(faktiskt om böcker, nyheter, kultur, m.m.
så jag kunde lära mig på samma gång)
då kändes det ju lite mera produktivt i alla fall.

och jag hatar det här när allting ska kretsa runt mig själv hela tiden,
man blir ju en jävla egoist,
jag hatar det.

vad handlar det om egentligen?

är det tur/otur, är det ödet,
eller är det helt enkelt så
att man måste lida för att lära?
Eller är allting bara lidande egentligen..
Och ett behov av att veta varför.

Jag förstår inte och jag orkar inte förstå,
men jag kan inte hjälpa att fundera över det.
Jag vill vara nöjd, åtminståne.
ha lite tur, någon jävla gång.

Ibland kan jag tänka att jag har mest tur i hela världen,
som har det jag verkligen har.
Men vad är det man har,
om man inte har tid för att njuta av det?
Eller om man helt enkelt bara inte orkar..

livet tar livet av oss,
om vi låter det.
Jag har bara ingen aning,
ingen aning alls,
om hur jag ska orka
med någonting över huvud taget.

jag visste inte att negativiteten var en sjukdom egentligen,
och om jag ska vara ärlig så kan jag inte riktigt förstå det heller..
Det känns bara som att jag måste försöka göra någonting åt det hela tiden,
och att det är mitt fel, allt är mitt fel.
Och att jag borde vara nöjd,
jag borde vara nöjd.

förlåt..

jag önskar jag bara kunde leva, fortfarande.

äntligen hemma

jadå,
sitter i lägenheten nu,
min och min Samuels.
Och det känns hemma,
bara han kommer tillbaka med alla sina saker,
perfektion.

har nog en del kvar att fixa,
plocka upp allting,
allting på rätt plats,
hell, har inte ens alla saker här färdigt än..
och, tapetsera, förstås.
Men sen när allt det är färdigt,
då kommer den riktigt underbara känslan.

förhoppningsvis får vi allting färdigt i helgen,
har till och med bokat bastun lördagkväll.

har nog inte riktigt förstått det än..
vi är nu mariehamnsbor..

dock ska jag fortfarande jobba ute i haraldsby
så det blir ju en rolig väg på morgonen speciellt..
Men förhoppningsvis ska jag väl inte vara kvar där så länge heller.
Dom ringde från vikingline och ville ha dit mig idag redan,
sökte igår,
men eftersom jag fortfarande jobbar så kunde jag inte.
Hoppas dom vill ha mig igen..
Måste söka flera jobb också.

resultatet från dagens samtal med Jennifer (psykologen)
var väl inte helt oväntat, men på ett sätt kom det ändå som en liten chock..
Det är väl ingenting man vill höra direkt,
att man lider av depression..
Hon tog ett test och resultatet var självklart och ofrånkomligt.
Det som är så otroligt skönt med att veta det är ju förstås
att nu kan jag kanske äntligen få slippa allt det här som har livet av mig..
Ska börja med kognitiv beteendeterapi i Augusti,
och eventuellt fortsätta träffa Jennifer lite nu och då och prata.
Hon är verkligen en bra psykolog,
hon har bara läst av mig från första början..
Ett ord har blivit ett helt kapitel med henne,
och det är skönt,
för det är svårt att snacka om det som plågar.

Och nu har jag också en förklarning på i princip allting i mitt liv..
fast visst skulle jag mycket hellre bara vilja vara helt frisk.
Självklart.

Nu har jag lagt det på bordet,
jag ska inte stänga fast allting inom mig,
och som början på mina terapibehandlingar
kan jag ju skriva om det i alla fall..

Kanske det hjälper, lite.
Att prata med sig själv..

you should not think

couse it's when you think,
your world turns upside down..

och allt du tror på blir ett enda stort moln av tvivel
och förstås, ångest.

det är lite bättre idag än igår,
jag orkar stå på benen och lite hopp växer fram igen.
Jag är bara rädd för nästa gång mitt nerfall kommer..
Jag har dagar som den igår, och lite för ofta.

Jag tror inte på att livet ska vara så,
jag tror att man, ja kanske inte ska vara lycklig, mestadels av tiden,
men det ska i alla fall inte vara hopplöst hela tiden..
Jag tror på att man skall vara nöjd, för det mesta,
glad ibland, lycklig sällan och ledsen ibland, olycklig väldigt
väldigt sällan.

När olyckan blir hela ditt liv,
är det inte så konstigt att du inte orkar bära dig själv,
och att allting slår mörkt.

Jag vill veta varför det är såhär,
jag vill veta hur det egentligen ska vara..

Idag ska jag och träffa Jennifer igen (min psykolog)
på mitt andra bedömningssamtal.
Jag hoppas verkligen att det här kommer leda någon stans.

Jag undrar,
är depression verkligen en sjukdom?
tror ni att det är värt att ta mediciner mot det?
eller vad kan man annars göra?

- nu ska jag fortsätta packa,
flyttningen till nya lägenheten börjar för fulla muggar om några timmar,
när S slutar jobba..
det ska bli fantastiskt,
sen när allting är färdigt.
Och inatt, förstås.

jag är lite rädd,
och jag är lite hjälplös.
Och jag hoppas jag kommer börja våga snart.

temperature below zero

jag orkar inte stå på benen mera,
jag har ramlat ihop på golvet 3 gånger idag redan.
Från ingenstans.

Det finns ingen vilja att hållas upprät mer.

jag har känslor som jag inte kan framföra.
Jag kan bara berätta att jag inte förstår någonting,
allting är en enda stor dimma framför mina ögon, mitt förstånd.

jag förstår inte var viljan till någonting vi gör överhuvudtaget kommer ifrån,
framför allt inte viljan att leva,
vad är det som håller i oss så hårt?
vad ÄR det egentligen som håller oss kvar här

jag känner att jag inte orkar med någonting,
jag orkar inte leva.
Missförstå mig inte, jag vill inte dö.
Jag orkar bara inte leva..

Det är säkert svårt att förstå men det är precis så jag känner.
Jag orkar inte,
det finns inget hopp..
Jag är tom.

och min största önskan
är att jag kunde bli accepterad ändå,
att jag kunde vara som jag är just nu och bara låta bli att orka..
Jag orkar inte orka med någonting.

jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag är förtvivlad.
jag behöver hjälp men det finns ingen hjälp att få.
jag är hopplös.
jag är rädd.
jag är ensam och jag orkar inte med livet..