Helt plötsligt, från toma intet, så kände jag för att skriva ett blogginlägg.
Läser det senaste jag skrivit och herregud, det har ju nästan gått ett år?
Vart tar tiden vägen?
För ett år sedan satt jag och hade panik över att fylla 24 år.
Ett år har gått förbi så fort och jag har ingen ångest, över att fylla 25.
Men jag är inte så chockad över att jag var lite rädd. Det är ju den här magiska mellanåldern nuförtiden.
När man kan göra eller vara vad eller vem man vill.
Man är ju den man är men, ni förstår vad jag menar.
Det finns inga förväntningar kvar.
Man kan festa loss och härja på bäst man vill.
Man kan skaffa sig en karriar och satsa hårt där.
Man kan plugga.
Man kan skaffa familj, bygga hus, och allt det där.
Man kan leva i nuet och se hur det blir och njuta av allting som är som det är just nu fullt ut.
För ett år sedan var detta lite jobbigt för mig, jag ville verkligen veta var jag skulle vara.
Vad det liksom var dags för.
Borde jag festa och härla? Borde jag börja fundera på att skaffa familj? Borde jag borde jag.
Det blev för mycket och bröt ner mig.
Jag fastnade i någonslags ond cirkel av "alla andra gör ju".
Men problemet var att alla andra inte gjorde någonting likadant.
Det fanns inget "alla andra".
Det finns inte.
GUD SÅ SKÖNT.
Vad vill jag säga med detta?
Jag behöver börja flumma ner mina tankar till skrift igen, tror jag.
Och jag blir 25 i år. Det är, ursäkta mig, jävligt skönt.
Ingen press. Inget måste. Inget borde.
Bara jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar