Ångest

en känsla som är svår att förklara.
Men de som sett Sex and the city, säsong 3 då Carrie är otrogen första gången mot Aidan, och uppmärksammade bilderna hon fick i sitt huvud på samma gång hon yttrade "ohh" och slog sig i pannan, så vet de flesta precis vad jag menar.
Om ni inte själva känt det någon gång förstås.

Det var dags för ett inlägg igen för av någon anledning har bloggandet skapat en ångest i mig,
ingen aning om varför. Men nu känns det som att jag behöver dela med mig igen,
trots att det kanske inte ens är någon som läser.

Varför känner vi sådana saker i vår mage?
Som berättar för oss att det är fel, att någonting känns fel.

Jag lärde mig här om dagen att min diagnos "social fobi" faktiskt stämde, och att det är en stor anledning till att jag känner så fruktansvärt mycket ångest.
Men jag undrar, var ska det sluta?
Jag har väl fan alzheimers snart också.

"I'm sick and tired of being sick and tired"
- och det stämmer.

Fast många dagar är bra nuförtiden så finns det alltid ångest, alltid en liten känsla i magen som gräver och får mitt hjärta att slå lite för snabbt, får mina andetag att bli lite för korta, och mina dagar lite för jobbiga.
När stressen kryper på enbart av att ha en syssla som ska genomföras, och det kan till och med vara någonting roligt. Men i huvudet snurrar det,
"hur ska jag hinna"!
"när ska jag göra"
"vad är klockan nu"

Ångest.

Och stress.

Jag fick min ADHD medicin för snart två månader sedan och den hjälper mig mycket,
men den botar ingen ångest. Och den botar ingen pessimism.

För det är vad jag är, pessimist,
och det är det som gör det så jävla jobbigt att tänka positivt.