så var helgen över och det riktiga helvetet i alla dess lågor i full gång igen.
Jag har alltid trott att det ska finnas någon mening,
en mening med lidande och ett hopp om en bättre framtid.
Men det tynar sakta bort.
Mitt livs strand och allt som står skrivet där begravs under vatten,
under ett hav som bara blir djupare och mörkare.
Det konstiga är att jag nästan känner mig lugn,
det känns som en slags acceptans att det inte kommer att bli bättre,
att allt det jag haft i bakhuvudet faktiskt är sant.
Allt det negativa jag velat tro som bara i mitt huvud,
att det, tvärtemot, är det som stämmer.
Det är verkligheten.
Men det är fortfarande en känsla som kryper upp i min hals och tårar mina ögon.
Jag antar att det kan vara den lilla kärlek, det lilla hopp som finns kvar.
vad är det som vinner i slutändan,
i vår verklighet?
För livet är ingen jävla fairytale.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar