ostabilt

bloggande för tillfället.Men får väl glädjas åt att jag hittat bättre saker att göra än att sitta inne vid datorn!
Allting går väldigt upp och ner men har mått bättre senaste dagarna, dock var svängen på väg neråt ikväll igen men jag håller på och försöker trycka den linjär igen..Det är lite svårt. För jag är lite sorgsen.Inte problem med mig själv. Men med andra.
Eller ja, lite funderingar kring mig själv också såklart.
Känner mig förvirrad över hur livet borde se ut, eller hur det ska se ut.
Vad jag skulle vara nöjd med..
Men på samma gång känns det som att jag får ta en dag i sänder..

Idag har jag varit världens virrhuvud,vet inte vad det har varit med mig.
Så det är kanske inte konstigt att tankarna far hit och dit nu heller.Det är bara några stycken som jag skulle vilja prata med.Sen verkar det som att människor får fel uppfattning om mig, det tycker jag är lite snett.Eftersom det knappt är någon som ens pratar med mig.Då tycker jag att man kan ta och fråga istället och sedan ta och göra upp sina åsikter istället föra att bara anta - och sen är saken avgjord.
Speciellt när de flesta i min omgivning vet om hur mitt liv ser ut.
Det finns inget man kan ta för givet.
Just nu längtar jag tillbaka till skolan,
men även mycket annat.
Som att få ordning, att kunna hantera saker, få hjälp,
prata med mina vänner.. bland annat.
För sistnämnda finns det mycket att säga.

Jag läste en annan blogg då en tjej skrev att hon hamnade i en krissituation,
den enda hon kunde ringa till var sin man.
Skillnaden mellan vänner och bekanta?
Jag upplever inte att det finns någon jag kan ringa till om det skulle krisa för mig,
mina föräldrar, min pojkvän, men om inte dom svarar?
Jag vet inte - jag vet faktiskt inte.
Å andra sidan har jag fått höra att den personen man ringer till vore glad om man ringde den.
??? Det tror man ju inte.
Men om någon hade en situation och de ringde mig, så skulle jag känna en otrolig vördnad, och klart jag skulle bli glad.
Man vill ju känna att ens vänner är ens vänner, och det är två saker som bevisar att man är det,
att man kan ringa till den personen i en krissituation, eller att man är den som blir tillkallad..
Två bland många andra såklart, men om vi snackar hypotetiskt..

Problemet hos mig är väl att jag har väldigt svårt att ringa personer över huvud taget.
Jag är så förbannat jävla rädd för att för det första störa människor,
och för det andra att bli "dissad".
Jag har ingen aning om varför men det gör att jag knappt vågar ringa till någon alls.
Förutom de jag nämnde. Elller om personen verkligen visat att den kan lita på mig och att jag kan lita på den..

Mycket tankar, men det är skönt att bara skriva ut dem.
Och sen är det väl ett sätt att uttrycka sig.
Jag är mycket bättre på att få fram mina känslor i skrivna ord än i tal.

Men sen kanske det bara har att göra med mina eviga problem med mig själv.
Kanske jag måste förstå och utveckla en bättre självkänsla,
för att kunna ha riktiga vänner, och våga lita på dem?