inga ord, egentligen.
bara att han varit borta några minuter och jag saknar honom,
inte så lite heller.
Och ingen ingen annan,
har fått mig så glad så att jag börjat gråta.
och jag börjar fan gråta igen när jag tänker på det han sa.
jag älskar den här människan, bokstavligen, så mycket att det gör ont,
överallt.
Men ingen dålig smärta, nej,
den bästa smärtan jag någonsin upplevt.
En sån smärta, jag önskar vore det ända jag visste,
den ända känslan jag fick känna resten av mitt liv.
Men jag vet nästan säkert,
att jag kommer få göra det också.
Och det finns ingen tanke som gör mig mera lycklig än den.
Den här människan..
är lätt
den bästa som funnits i tidernas histora.
och han kommer finnas närmast mitt hjärta,
i hela mitt hjärta,
och runt min själ,
till tiden tar slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar