dreams don't come true unless you make them

or if you don't know what your dreams are..
but that's called living a lie.

det är omöjligt att människor får precis det de vill ha ut av livet
serverat på ett silverfat, utan minsta ansträngning,
utan minsta lidande,
utan tusen miljarder salta tårar.

vi måste drömma för att ha kvar hoppet.

det finns människor på denna runda planet
som påstår sig inte längta,
inte längta för att efter döden
uppnå allting som är värt någonting över huvud taget.
Men siddu ojsan,
är det inte en längtan, ett hopp, så vet inte jag..
Det är även omöjligt att bryta mot sina egna synder.

vi måste ha någonting helt enkelt,
annars blir vi bara en vandrande massa,
en vandrande apatisk, om någonting, olycklig, massa.

Det är i dessa tillfällen jag bara känner mig som ett moln,
jag känner ingenting men ändå vet jag att jag har ett medvetande,
jag är medveten om mitt medvetande men på något vis
är det som att jag skulle vilja tvivla ändå..

Låter lite mystiskt antar jag,
men vad är vardagen utan lite mystik?

Jag har många drömmar,
och en lyser starkare än de andra,
men jag tänker på dem alla varje dag..
otaliga gånger.

Varför gör jag aldrig någonting åt dem?
Jag måste vara för rädd, trots min tanke på att jag är lat..
Men den latheten skapas nog till följd av min rädsla.

Jag vet vad som känns för det är inte många saker
som fått mig förlora allt hopp,
precis varenda liten gnutta i hela min kropp,
i hela mitt medvetande,
på bara några sekunder.

Och det är absolut inte flera tankar som får mig
att känna mig speciell och upplyft,
får hoppet att växa till en makt som är större än allting i min värld..

När jag drömmer är jag lycklig,
vad vore jag inte om jag verkligen försökte nå mina drömmar?

Men jag tror även på att jag inte vore någonting utan andra människor.
Som jag tidigare sagt, finns det ingen som klarar sig speciellt länge ensam,
kanske man klarar sig,
men glad är man inte,
drömmar kan man glömma.

Rädslan styr oss lite väl mycket.
kan man stå ansikte mot ansikte mot den,
och trampa ner den,
krossa den,
eller i alla fall gå förbi den..
Då kan man komma hur långt som helst.
Nej vänta,
jag måste säga att man redan har kommit dit,
det finns inga dörrar stängda mera.

Jag ska förklara krig mot min rädsla,
för den har släppt bomber över mig 20 år snart,
och jag vet att jag kommer vinna.
För jag är jag
och min rädsla är bara en så liten del av mig.

let it down and get up yourself
your life is your life and mine is mine
you'd think my world is your world
but we share the same mind
you know time never ends
you live in your eternity
and you is all you need to find