Låg och vilade till lite före 2 när jag kom på att solen sken och att jag kunde gå ut och vila i solen i stället ;p sååå härligt, ah, det var verkligen min stora guldkant på denna dag!
Sedan kom min sambo för den här veckan hem från jobbet och vi delade en intressant diskussion och sedan en god middag, och en kopp kaffe på det ;)
Sedan var det ju dags att klä på sig och dra till gymmet igen,
jag körde axlar och triceps på en timme, kom på att jag verkligen behöver ha en vilodag mitt i veckan.. Och så drog jag en timme spinning efter det! Det var sååå roligt idag med! Vilken energi man får av att leda pass, det är verkligen helt otroligt.
Men, och men,
väl hemma igen gjorde sig benen påminda.
HUR och HUR går det att få sådan här träningsvärk? Det är ju sjukt.
Jag har haft riktigt ont i benen förut men nu.. Nu är det ju obeskrivligt.
Och jag ser ut som en gammal pingvin som stukat båda fötter när jag försöker ta mig framåt.. Bakåt vågar jag inte ens testa. Och i nerförsbacken? *gör miner och skriker på insidan*
Låter det inte alldeles underbart? Att ha såhär ont varje dag - nej tack.
Men efter ett hårt benpass - ja tack!!!
Nu har vi varit barnvakter åt Maya och sett på Biggest Looser,
jag började gråta och filosofiera om hur mycket man kunde göra.
Som tidigare idag efter jag såg dokumentären "Att leva med Size Zero".
Jag önskar att jag var president över världen, uppfann ett sätt att prata och nå fram till varenda en liten människa och kunde göra någons liv.. kanske lite mindre plågsamt att leva.¨
Jag har så otroligt mycket att säga, men för lite mod. Jag tror det finns några sidor av mig som behöver växa innan jag kan försöka ge mina predikor (som Dragan och min familj och även enbart bakterierna i min omgivning får stå ut med dagarna i ända) till resten av "världen".
För övrigt kan jag rekommendera den dokumentären,
jag är så lycklig att det idag håller på att förändras,
men det finns fortfarande såna cyniska jävlar som det alltid kommer finnas och det går lite för långsamt för min smak ändå.
Jag kan ju speciellt rekommendera den till dem som lider/har lidit av någon form av ätstörning.
Det jag verkligen kan förstå är den biten, där de pratar om att ha kontroll och status.
Det var någonting jag tänkte mycket på förut, att om jag gick upp minsta lilla kilo, så skulle omgivningen glädjas men inte av den orsaken att jag blev frisk.. utan av den orsaken att jag hade gått upp, för att det varit ett bevis på att jag på något twisted jävla sätt inte var en bra människa. Och för att jag ville att de skulle vara avundsjuka på mig, för att dom inte var så "smala" som jag.
Sådär sjukt kan det bli!
Men vem fan bryr sig? Va? Bara man själv, och de andra som också har någon form av störning, eventuellt.
Ja och ens nära förstås, men av helt andra orsaker.
Det som är riktigt vackert, det är allt vi kan göra med kroppen, det är allt den tillåter oss att få ut av livet. Och vackert är att vara som man är, leva som man gör och ha glimten kvar i ögat.
Vad spelar det då för roll vad din tröja har för storlek? Vad ditt mått runt höften mäter, eller om din mage hänger lite över byxkanten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar