Jag har accepterat mig själv,
jag vet vem jag är och vad jag behöver,
jag har verktyg att hantera situationer med..
Men ibland är det jobbigt..
Ibland önskar jag att jag bara kunde vara annorlunda,
att min hjärna skulle fungera som andras.
Utan kaos,
utan att behöva planera 400 år i förväg,
utan stress, utan oro.
Men det kommer aldrig att bli så,
jag fungerar som jag gör och det finns inget "ändra på det".
Det är som det är och jag måste leva med det.
Och det gör jag, och jag tycker för det mesta att jag gör det bra.
Men ibland känner jag mig så ensam. Fast jag kan känna att jag har förståelse..
Men jag känner ingen som har det precis likadant, det skulle vara skönt att ha det.
Någon som förstår precis exakt när jag säger saker, någon som kan bolla idéer,
kanske någon som vet hur det känns.
Jag tycker inte synd om mig själv,
jag har ingen självömkan.
Jag har bara en liten, liten önskan, ibland,
om att det skulle vara lite lättare..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar