söndag 11 april 2010

vemod

det är ju ett ganska bra namn på den utav alla dessa ångestkänslor.

Jag har nu lämnat Åland och färdas för tillfället på vattnet över till sverige.
Det känns mycket konstigt, för just nu känns det som att jag varit hemma i evigheter och jag har vant mig. Det kommer att bli en omställning igen, fast jag kommer hem, till min egen lägenhet.
Och på samma gång så längtar jag, och jag älskar att vara där, och i skolan, och med de helt fantastiska människor som också går i min skola!
Det är ju förstås Dragan som gör det jobbigt att åka, annars hade det inte alls varit jobbigt över huvud taget tror jag..
Jag saknade honom sekunden efter att jag stängde bildörren, växlade och tryckte på gasen.
Jag grät en stund på väg till båten..

Varför blir det såhär? Vad är det kärleken gör med oss som gör att vi känner såna känslor när vi lämnar dem vi älskar? Jag vet ju att jag får se honom igen på fredag, och om två månader är det sommarlov och vi får vara med varandra varje dag.
Är det någon slags egoistisk känsla? Är det mänsklig natur, har vi alltid fått leva med dessa känslor? Eller är det bara så simpelt som att människan inte är skapt att leva ensam?
Jag tror det är lite av varje, och idag är det förmodligen mera än så, det är tankarna runt omkring det också.. Dessutom kan kärleken blivit lite av en religion för många av oss.

Men jag ska glädjas åt att jag vet att han finns där, att jag vet att jag älskar honom och att han känner likadant för mig. Jag ska berätta för honom hur mycket han betyder för mig och jag ska fortsätta visa det för honom. För det är absolut någonting att vara glad över, fast vi må vara långt från varandra ibland, så vet jag att han finns där, och det är väl egentligen allt, eller hur?
Jag läste någonstans att om man har kärlek, har man allt.
Då måste jag erkänna att jag har mera än vad man någonsin kunde önska sig.
Och inte bara jag.. :) (och inte bara han..)



Nu har det snart gått en vecka sedan mina föräldrar åkte till USA och det verkar gå bra för dem, så jag har inte slutat vara orolig men det känns lite bättre i alla fall. Det är väl också en "bieffekt" av att älska någon..

Åh jag kommer att sakna att dra pass några veckor nu också,
det är fortfarande en utav de bästa känslor som finns.
Idag var det helt underbart! Deltagarna var peppade, jag var peppad, svettnivån i både spinningsalen och gymsalen var HÖG! Jag blir så imponerad av människor. På samma gång som dom ibland irriterar mig så jag håller på att explodera (till exempel genom att stå ivägen) så fascinerar dom mig till det högsta. Alla är så speciella och alla kroppar ser ut och fungerar olika.. Och det är dessutom någonting jag får uppleva varje dag, och läsa (nu fortsätter fysiologin).

Nu känns det som att det här inlägget håller på att förvandlas till ett, "Gud-vad-allt-är-underbart-jag-älskar-att-jag-finns-" inlägg..
Men, det är väl bra med ett sånt lite nu och då också, eller hur?
Inte bara eländes elände och gnäll och jämmer.

För trots allt är ju livet ganska härligt, visst?
;)

1 kommentar:

Sussi sa...

vad FINT du skriver Em! :) Hoppas allt är bra med dig!