jag känner mig konstig idag,
roddig på insidan. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
Jag är inte ledsen eller nere,
snarare en blandning av total lycka och förtvivlan invirrat i ett nystan med så många knutar.
Låter säkert konstigt men jag har inte direkt några flera ord för denna totalkonstiga känsla som plötsligt dykt upp från toma universum.
Men jag gissar det är detta som sätter färg på vardagen.
Att inte veta.
Jag kan i alla fall tycka det är bra att ha någonting att fundera på,
men det finns de stunder då tankarna blir för mycket och för många och allt bara krockar i en massiv explosion i huvudet.
Går det att sluta tänka, välja vad man ska tänka på, egentligen?
För bäst som det är sitter du fan ändå och funderar på det där som du lovade dig själv att inte tänka på, en tanke hit och en annan dit men bomben tickar ändå där i mitten.
Det låter säkert helt flummigt och jag vet kanske inte heller riktigt vad jag pratar om.
Andra ting.
Tränade idag också, orkar inte prata om det (måste vara första gången!?), sedan har jag bara slappat och tagit det lugnt. Har känt att det är det som behövdes. Varit och är så slut. Plus att det här mörka vädret på något vis lät även den där mörkare sidan av mig komma fram lite..
Så såg nyss på en film vilket resulterade i tårar, i och för sig var den sorglig men nu verkar det inte som att jag kan sluta gråta.
Gamla minnen som smärtat och jag trodde försvunnit kommer upp till ytan och jag minns hur det är att sakna någonting riktigt, riktigt mycket.
Det är mystiskt hur bra vi människor är på att lämna det bakom oss och få för oss att vi inte glömmer det, vi bara kommer över det.
Kommer man verkligen över allting? Jag tror inte det.
Jag tror aldrig man kan komma över att förlora någonting/någon man älskat.
Kanske det är då vi vet att vi gjort det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar