vaknade alltför tidigt idag.
Jag sitter och tänker på var jag var för 2 år sedan och allt som började hända efter det.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Jag tycker att det hänt mycket, att jag sakta men säkert börjar acceptera mig själv som människa.
Men sedan sommarlovet vet jag inte.
Det är som att jag kraschat, rakt ner.
Och den här kraschen tar inte slut, jag bara sitter och ser hur jag åker längre och längre ner.
Och jag vill inte säga det, jag orkar inte med att hålla på och förstöra för andra.
Men hur långt ner kan jag komma?
Jag vet inte ens om jag kan stoppa det, jag tror inte det.
Hur stark orkar jag vara? När ska jag ge in för mig själv?
Det jag vet nu,
det kan jag inte förklara,
det vill jag inte förklara.
Och om jag skulle säga det högt
så skulle jag inte kunna ta det tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar