jag är verkligen en periodare när det gäller att skriva.
Men nu har jag mycket i mitt huvud som jag måste försöka handskas med.
Idag är det trist väder igen och jag kämpade för att komma upp ur sängen i morse,
det är tungt för att jag inte orkar med allting jag borde orka med..
Framför allt ordna så att jag kan börja massera och få lite pengar.
Vi ska trots allt resa om en månad, visst har jag sparat lite men det är fortfarande hela tiden sådant man behöver pengar till, som mat, hyra.. Kanske ha lite roligt någon gång.
Inte gå omkring med en massa ångest över pengar hela tiden och känna att jag är värdelös för att jag inte har allting ordnat. Så att jag inte fixar allting.
Men det är inte mitt fel att det blev såhär,
jag måste försöka förstå det.
Men då blir jag arg, ilska över att jag inte hade tid att hitta ett ordentligt sommarjobb.
Ett säkert sommarjobb, med säker inkomst.
Arg över att man blir behandlad så och arg på mig själv för att jag låter mig bli behandlad så.
Och jag kan inte njuta
jag kan inte njuta
av att vara ledig.
För det är jag inte.
Och jag måste ha pengar.
Jag vill ha pengar.
Alla andra har det så jävla lätt och jag fattar inte varför jag verkar hamna i någon jävla ond cirkel hela tiden. Jag blir väl testad.
Och jag klarar ju av det.
Men grejen är att jag inte kan vara säker på mig själv.
Jag skrev att jag läste mina diagnospapper häromdagen.
Det har jag inte gjort förut.
Jag har antagligen varit rädd..
Och att läsa dem skrämde mig ännu mera.
Och det är inte riktigt samma sak med psykiska diagnoser som med fysiska,
jag tror inte man blir tagen på allvar, för det är ju någonting man kan "tänka sig till"..
Eller ja, "bara att ändra på".
Eller så får man en jävla burk med piller som man ska stoppa i sig och så försvinner allt det jobbiga.
Men DET ÄR INTE SÅ.
Visst, medicin kan göra saker bättre, men det tar bara bort problemen för stunden,
för samma dag jag slutar med den så finns diagnoserna kvar..
Jag har gjort jävligt mycket på egen hand,
det har blivit bättre,
men jag behöver någonting mera.
Jag kan inte bygga upp mig själv,
ingen kan bygga upp sig själv.
Och inte hjälper det att sitta och prata heller,
det hjälper inte,
för jag vet.
Jag vet ju precis.
Och jag är ingen sån som visar vad som händer i mig,
i mitt huvud. Jag är less på att höra att det inte är så farligt.
För jag vet att det inte är så farligt, och jag vet att halva jordens jävla befolkning är diagnostiserad med ADHD/social fobi/tvångssyndrom/borderlinetendenser osv osv osv..
Men det är ingen jävel som vet vad det är som inte har det.
Och jag blir arg för nej, det är ingen jävla ursäkt,
men det ÄR någonting som påverkar nästan allting i hela mitt liv.
Och det är ingenting jag vill hålla på och berätta,
det är någonting jag vill ha förståelse för.
Men vem vill be om det?
Jag måste göra mig redo för dagen nu,
först till hjärtläkare och sedan till gymmet (mitt paradis!)
denna sommar ska jag träna HÅRT, inte mycket, men hårt och smart.
Och smärtsamt. (<3)
Det känns skönare nu när jag fått ut lite,
inte för att det direkt är någon som läser vad jag skriver,
men det finns iallafall här nu.
Om jag kunde så skulle jag berätta för hela världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar