måndag 11 maj 2009

How coud I ever

possibly be happy?

jag tror inte jag kommer finna glädjen,
hoppet är borta.
Det är bara små vindar som blåser förbi,
men de är snabbt försvunna och långt borta.

Det kan vara värre, javisst,
det finns till och med tider då jag önskar det vore värre.
Men ingenting går upp mot den här känslan att livet bara är för jävligt,
ett evigt helvete.
En glimt av lycka men inget mera, sedan är det tillbaka till misär och tårar.
Hårt golv och ett uppblåst huvud, som värker utav bara den.

"Det är fortfarande verkligheten, oberoende hur många gånger jag blundar och räknar till tio, det är skräcken rakt framför mina ögon. Och den tar sig in i mig, i min själ, i mitt hjärta."

Det spelar ingen roll,
jag är inte värd någonting bra,
jag blir straffad av en orsak,
och jag hatar mig själv.

1 kommentar:

S sa...

vad som än händer så älskar jag dig.. Till och med efter alla nyheter är du en underbar person som förtjänar de bästa.