Life can change, so fast.

Det är otrolig, ibland blir man både chockad och förundrad.
Nu är jag mest bara, tom.
Om jag inte visste vad jag kände för några dagar sedan,
så har alla tankar om de känslorna försvunnit nu.
Jag vet ingenting, absolut ingenting.
Jag känner mig bara som en förvirrad själ omkringflytande i ett oändligt universum av möjligheter.
Eller jag ska inte säga möjligheter,
för nu finns det egentligen ingen möjlighet över huvud taget.

Jag ska bara försöka hålla huvudet på plats och tänka positivt,
för går jag in i mina mönster igen kan det bra vara kört för min del.
Så jag är tvungen, för hela mitt liv.

Men jag vet inte,
jag känner mig konstig.
Och ensam.
Var är dom nu?

Ah,
idag ska jag träna skiten ur mig.
Fast det vara är mage och biceps, och senare pass som ska dras.
Så ska jag för en gångs skull köra fan ur magen, biceps går ju allid men.
Där är det.
Och sen ska hjärtat pumpas!!

Nej,
jag klarar mig,
det har jag alltid gjort.
Sådär just och just,
men jag har gjort det.
Så varför inte nu?

Peace
Emelie