Den bästa dagen

i världshistorin,
egentligen har jag 100000 saker att säga,
men å andra sidan finns det inga ord för den här kvällen.
Jag kan säga att jag grät och hade tårarna i ögonen minst 10 gånger..
Av glädje och känslosamhet.

Såhär på kvällen var det meningen att vi skulle samlas hos Katja (den tjejen har sjukt bra humor btw ;p) och diskutera lite sådär smått..
Men jag ballade ur, känner bara att jag just och just orkar hålla ögonen öppna.
Är bara vaken nu för att jag ska smälta lite mat så att jag inte vaknar 300 gånger inatt igen..

Men visst känns det lite dåligt på samma gång,
klart som fan att jag ville vara med de andra och snacka..
Det hade varit askul, men känner bara att det skulle inte gå.
Vad är det med mig!?
Och det värsta är ju att jag inte vill bli en "outsider" i gruppen,
jag vill absolut hänga med dessa brudar efter allting med lucia är över.
Men det är ju oundvikligt att "hänga med" när andra träffas när man själv inte är med, det blir ju liksom bara så.
Därför känns det så jäkla ruttet,
fast det är mitt eget val..
Usch vad ska man egentligen göra!?

Åh tack alla underbara för alla komplimanger, allt stöd och allting.
Och det var sååå fantastiskt att se hur många som faktiskt kom och såg på oss ikväll-
det går ju inte riktigt att förstå!!
Min solosång gick ju sådär, men å andra sidan är jag perfektionist och sen igen så var jag så sjukt glad ändå, så det gjorde liksom ingenting..
Man får tycka vad man vill helt enkelt :)

Åh nej nu fina ni
klarar jag nog inte att vara vaken mera.

Puss och kram
(och tack Becci, DU är awesome, din kommentar värmde sjukt mycket!!)