Underbara människor

Det må finnas få av dem, men ingen kan ana hur glad jag är som har dem i mitt liv.
Dessa fantastiska små varelser som bjuder på sig själva och fina ord, sina ord, i de mest patetiska stunderna i mitt liv. Tack, era kommentarer värmde verkligen, jag blev alldeles tårögd.
Det är så lätt att glömma dessa personer, få för sig att man är ensam och utan värde. Men mitt i mörkret tänder de en liten ficklampa, sådär så att man just och just kan se vägen igen.
Och det är mera än tillräckligt. Det kan innebära flera steg framåt, flera stora steg framåt.

Jag har så lätt att falla in i mina depressionstankar, lättare än jag trodde faktiskt.
Har inte haft en sådan här riktig depressionsdag-dag på länge, så de har liksom fallit ur systemet lite, passligt för att glömma hur de kändes. Nå jag kan väl inte riktigt säga att det var som de värsta dagarna, då hade jag legat på golvet och skakat, gråtit och slagit mig blå. Men om jag hade varit hemma hade jag absolut hoppat i sängen och satt för alla gardiner, släckt alla lampor, och begravt mig under täcket tillsammans med sällskapet av den på min vänstra axel.

Nå, huvudsaken är att denna dag snart är över, kan bara hoppas att morgondagen bringar mera ljus i min skalle och det jag skulle belysa var de otroliga människorna jag har i mitt liv,
och att i stället för att sitta och slösa otroligt mycket energi på att göra alla saker så negativa som möjligt (men egentligen undrar jag om det går att styra över, för jag försökte verkligen för alla krafter ikväll, men det gick bara inte, ångestbollen styrde hela tankemotorn) så kunde jag tänka på dem, och på hur härligt det skulle vara att träffa dem och prata med dem om både vettigt och det som bara vänner kan prata om.
Ni ska veta att kunde jag, så skulle jag ta ner hela universum åt er, för det finns ingen gest som vore betydelsefull nog. Ni och era ord, betyder så mycket mera än någon gest, någon bokstav eller någon siffra, kunde beskriva.