Träningsnarkomanen i egen hög person har talat,
vilodagar blir verkligen bara till plågodagar,
men å andra sidan kunde det bli värre om jag inte plågas lite nu, så det får vara värt det.
Dessutom är det ju förhoppningsvis bara några dagar, mer får jag väl höra ikväll.
Det som jag märker och som är väldigt, väldigt positivt, är det att jag inte känner mig lika nere om jag inte tränar en dag som jag gjorde förut. Visst är jag trött nu, och inte vet jag om jag är speciellt överlycklig. Men jag håller inte på att falla sönder och samman och livet vill jag verkligen behålla..
Förr då jag tvingade mig själv till mera än en vilodag blev jag helt tokig, det var ju träningen som höll mig vid liv, i princip. Utan de så välbehövda endorfinerna gick hela det övre systemet i totalstrejk. Sådär som om man trycker för många gånger på en gammal dator, så är det ju bara att starta om den så fungerar det som det ska igen. Tränade jag återgick jag någorlunda till standardmåttet för min vardag igen.
Jag är så glad att äntligen kunna ha flera vilodagar utan fysiska följder, och även enbart små psykiska, så som att jag känner längtan och vill träna, så på de viset är det bara positivt. Inspiration på hög nivå. Det enda negativa är väl i princip att mit matmönster ändras och jag blir förvirrad med hur mycket jag ska äta, och hur jag ska känna mig.
Men det är inte heller så farligt, jag orkar mest inte bry mig nu faktiskt, jag äter när jag är hungrig och tills jag blir mätt. Kroppens makt underskattas alldeles för lätt.
Nu pladdrar jag nog på lite för mycket igen,
men det är bara sådant som behöver skrivas.
Där är det igen huvudet som har ett liv för sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar